—Säg mig en sak! Far har bekymmer. Han säger, att han är lugn, men jag ser nog—Vill du inte hjälpa honom?
Utan betänkande svarade hon:
—Om du stannar—ja!
Då vek han undan.
Men när de blivit ensamma i sovrummet, tog Blenda åter upp ämnet.
—Om du stannar, får du förfoga över mina ägodelar, som du vill. Varför stannar du inte? Du kan inte. Varför kan du inte? Är det varulven? Jag tvingar honom till skilsmässa. Är det gossarna? Å, vad bryr de sig om mig? De hålla tusen gånger mer av farmor än av mig. Varför kan du inte? Tycker du om någon annan? Flickan, som for till Amerika?
—Nej.
—Nej. Vad är det då? Är det jag själv? Att jag har dåligt rykte? Tål du mig inte? Hatar du mig? Kan du inte se mig?
—Jo, jo, jo—
—Seså, var lugn nu. Och stå stilla. Vi måste ju i alla fall få klarhet en gång. Vad är det? Varför kan du inte?