Julius Krok, den lille snusbrune mannen med sin ostyriga svarta örontofs, här hade han dragit fram i tidernas begynnelse, ivrig att hjälpa, glad att hjälpa, stolt över sig själv, sina raska drängar och sin gamla spruta, som skulle släcka en brinnande stad. Och vägen hade dragit ut sig i det oändliga, kamraterna hade fallit från, men den lille snusbrune fortsatte oförtrutet från olycksställe till olycksställe. Alltid lika glad att hjälpa, alltid lika fumlig, lika hånad, lika omöjlig. Alltid samme lille hjälpsamme Pelle-Jöns. Men en Pelle-Jöns utan skratt, med ett orubbligt, ömsint allvar i sitt hjärta.
Och nu äntligen hade han förstått, att hela detta allvarliga liv varit en rad av löjliga upptåg, pajaskonster till alla grinares förnöjelse.
Det sorlade och susade. Abraham måste stanna. Månen sjönk bakom Backarnas höjder. Mörkret tätnade och kändes som en yrsel. Blodets sorlande, hjärtats slag blev till ett gluckande ljud. Han tyckte sig höra häradshövdingens jämna, utdragna grymtande:
—Öh, öh, öh, öh—
Så grymtar en klok och glad och lugn människa, när hon ser tokars befängda krumsprång och smärtfyllda grimaser. Öh, öh, öh—det var allt vad en klok människa kunde säga om en snusbrun liten narr. öh, öh, öh—det var liktalet, ingenting annat kunde passa som liktal över Julius Krok. Det innehöll medlidande och förakt och jag tackar dig Gud i jämna delar. Och den store häradshövdingen skulle rulla fram till graven, blotta huvudet och pressa in magen för att kasta en sista blick ned till den lilla apa, som roat honom med sina konster.
—Julius Krok—öh, öh, öh—min beskedlige vän—
När Abraham såg och hörde detta, greps han av ett raseri, som var starkare än själva ångesten, starkare än trötthet. Han fortsatte halvspringande. Han tog en gren och slog sig omilt kring benen. På så sätt lyckades han öka farten.
* * * * *
Men när han kom till bron, till den smutsiga, långsamt framflytande Blekängsbäcken, fick tröttheten återigen överhanden och en dov, ovillig skräck. Han släppte grenen och drog benen efter sig. Han vaggade fram i kåkarnas skugga och mumlade i takt med gången:
—Nu är det slut med far, nu är det slut med mig, nu är det slut med
Blenda, nu är det slut med far—