Det var alla stadens vävar. Alla mäns skjortor och alla fruars och mamsellers linnen och alla pigors särkar lågo här i sitt vardande. En viktig förrättning således och ett viktigt ögonblick detta, då gamla fru Siedel fyllde sitt självpåtagna värv att granska, berömma och döma. Hon var landsfru, hon var nåden på Björkenäs och stadens fruar och mamseller visste och erkände, att hennes dom ej kunde jävas. De visste också, att hon icke skrädde orden, och att hennes pipiga stämma nådde vida. De rodnade och bleknade, ungdomar fingo tårar i ögonen och samvetssjuka och harhjärtade rullade hastigt ihop sina vävar och flydde.
Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram, givande var och en, vad henne tillkom av gott och ont. Först när hon hunnit fram till sista räckan, närmast staden, stoppade hon in lorgnetten och med en liten handrörelse lät hon förstå, att hennes värv var fört till slut, att denna sista väv låg utanför all dom och rannsakan, över all granskning och allt beröm.
Och i det hon utförde en vacker nigning, snörpte ihop den tandlösa munnen och log:
—Min komplimang, min söta! Förträffligt, alltför charmangt.
Ty här hade nåden från Björkenäs mött sin ålderdoms käraste väninna, faster Mimmi, prostens syster, den mest aktade mamsell i staden och dess obestridda härskarinna.
FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA
I tidernas begynnelse härskade över staden en borgmästare vid namn Paulus Stenberg. Han var en frihetsälskande man och son av en frihetsälskande man. Fadern hade hela fyra veckor hållits kvar på högvakten, därtill dömd av "tyrannen". Och sonen hade tagit verksam del i 1809 års händelser, åtminstone påstod han så själv. Som borgmästare bibehöll han sin frihetskärlek men förenade den med en fruktansvärd despotism. Han avskydde allt "fransöskt" och visade detta genom att äta fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket grovkornig. Han stutade skolpiltarna och ibland även de yngre lärarna, ty trivialskolans rektor var en mes, som icke förstod sköta sin färla. Brännvinsbränningen befordrade han och likaså supandet. Han fann det politiskt och nationalekonomiskt hälsosamt.
—Vilka äro de människor, som icke supa? frågade han sin hustru. Och hustrun svarande:
—Människor, som icke supa, äro dels sådana, som hava begått ett brott, dels sådana, som umgås med planer att begå ett brott, vilka planer de icke vilja i ruset röja.
Det var en paragraf i borgmästare Stenbergs medborgerliga katekes, ett oskrivet arbete, som stadens borgmästarinna, nattvakter och fyllbultar måste känna punkt för punkt.