Gamle prosten fick således ensam strida mot otron, bäst han kunde. När han satt vid sin bordeaux eller vid sin toddy, hände det, att anden föll över honom och ingav honom utomordentligt kraftiga och sinnrika argument mot de vederdöpare. Men ingen förstod att fixera dessa andens blixtar, de försvunno i mörkret. Och nästa söndag vände prosten på fjärdingen och tog fram en predikan, gammal och tam, lämplig för de tider, då alla får betade i samma hage.
Vartannat år beställde prosten nya stövlar. När han då hade skomakaren på knä framför sig, drog han honom omilt i de grå testarna, talade och sade:
—Ho är du, Hagelin, att du kallar min kyrka en sköka i Babylon? Har du varit i Babylon du, Hagelin? Har du sett någon sköka då? Inte det heller?
Nej, det hade han icke, ty i mannaminne hade det icke funnits någon verklig sköka i staden, och främmande länder hade skomakaren aldrig berest. Han kom sålunda till korta inför prostens större lärdom och blev honom svaret skyldig. Men otron stävjades icke. Och tiden—eller kanske det var vinet eller toddarna—for illa fram med gamle prästen. Den höga, "serafiska" stämman sjönk till ett grötigt mummel, minnet strejkade och benen skälvde som på en orkeslös häst. När han stod i predikstolen, kunde det ibland hända, att han bröt av mitt i texten, tog timglaset och höll det mot ljuset, skakade och synade.
De stunderna rann sanden besynnerligt sakta.
Och komminister Roth, som skulle stått sin svärfar och förman bi, var sannerligen icke värd en vitten. Tre ting hade han kära här i världen, komminister Roth, sin järnkamin, sin kaffekopp och sin sjöskumspipa, som eldades med "Hoppet" eller med holländsk knaster. Kaminen eldade han med brädlappar och kol, som sonen Elis Eberhard måste stjäla från farbror Broms' kolupplag. Ack, vad kunde det göra svåger Broms? Han var rik, han. Och hade dessutom bara ett barn, under det att Rothen hade åtta. Elis Eberhard blev svart om händerna, men det fick mor tvätta av, hon skulle också ha något att göra.
Roth satt framför kaminen varje ledig stund, och de voro många. Han varken läste eller tänkte. En och annan gång tog han pipan ur mun och spottade på det glödande järnet, det var allt. Han låg sällan stilla en natt, vid tretiden måste han upp och elda. Först när järnet glödde gick han åter till vila, eller väckte sin stackars hustru och skrämde henne med hårda och oblyga smekningar. Han var en mycket dyster och fåordig man, denne Johan Jacob Roth. När han predikade talade han med flit så lågt, att ingen skulle höra honom. Han var avskydd av alla människor.
Tre gånger hade det brutit ut skorstenseld i komministergården. Tredje gången fick komministern—så prostens svärson han än var—böta för uraktlåten sotning. Fjärde gången var olyckan framme. Gnistorna trängde in i skräddare Wendells vind, där ett lager nyberedd vadd låg till torkning. Vindsluckorna stodo öppna, det blåste som alltid i februari en tämligen stark NNV. Skräddargården brann, därefter buntmakarens, därefter bagare Berthelssons, vars hus var i två våningar.
Klockan en kvart över nio på aftonen bröt elden ut. Den nyss inslumrade staden väcktes av klämtning och nattvaktens rop. Kort därefter gick brandtrumman. Borgmästarinnan, som dagen förut givit livet åt en son, bars på en madrass över till prostgården. Borgmästaren flydde med den nyfödde ut ur staden och återvände först följande morgon. Alla människor tappade huvudet, till och med Bromsen, som eljest var en redig person. Han lät sina gesäller vattendränka kollagret, som låg en halv fjärdingsväg norr om brandstället. Klockare Carlén lät rada upp säckar fyllda med sand framför kyrkan. Han var en beläst man och visste att sandsäckar kunna skydda vid belägring. Eldskräcken gjorde honom med all hans lärdom till ett åtlöje.
Faster Mimmi ensam bibehöll hela sin sinnesnärvaro och sin handlingskraft. I en fläng lät hon pigorna snörpa ihop lakan, dränkte vävsjoket i vatten och satte upp det som brandsegel framför prostgården. Samtidigt ordnade hon med sprutorna, bildade tre langningskedjor från klappbryggan i Storån upp till brandstället, och sände ridande bud till Klockeberga, Björkenäs, Rogershus och Viskingeholm.