Lasse (Lars) Johansson (född 1638, död 1674), vanligen kallad Lucidor[13] den olycklige, har skrivit andliga och världsliga visor, av vilka flera röja en mindre vanlig skaldebegåvning. Främst stå hans psalmer (i omskriven form intagna i vår nuvarande psalmbok, n:r 463, 465 och 467), vilka på ett gripande sätt måla den skuldmedvetne syndarens ånger. Bland hans världsliga dikter må nämnas några dryckesvisor, vari han med en dramatisk livlighet, som påminner om Bellman, skildrar några scener ur den tidens krogliv.
Lucidors levnadsförhållanden äro föga kända. Sedan han en tid studerat i Uppsala samt gjort en utländsk resa, bosatte han sig i sin födelsestad, Stockholm, där han förtjänade ett knappt bröd med att giva språklektioner och skriva tillfällighetsdikter, såsom bröllops- och begravningssånger, samt förde för övrigt ett oordentligt levnadssätt. Under ett besök på källaren Fimmelstången råkade han i gräl med en annan krogkund, vilken genomborrade honom med sin värja. Efter hans död utgavs en del av hans dikter under titeln Helikons blomster.
Håkan (Hakvin) Spegel (född 1645, biskop i Skara och Linköping, ärkebiskop, död 1714) är tidevarvets ryktbaraste psalmförfattare. Av hans psalmer, som utmärka sig för flärdlöshet, trosvärme och poetisk skönhet, intogos i 1695 års psalmbok icke mindre än 38 st. varibland ett tjugutal äro bibehållna i den nuvarande. Ett annat poetiskt arbete av hans hand är »Guds wärck och hwila», en framställning av skapelsehistorien. Spegel var tillika en framstående predikant och en varm ivrare för folkbildningens höjande. Han var en av de lärdaste och mest värksamma kämparna för »nysvenskan»; hans Svensk Ordabook (utgiven 1712) är den första något så när fullständiga ordboken över svenska språket.
Jäsper Svedberg (född 1653, professor i Uppsala, biskop i Skara, död 1735) intager likaledes ett framstående rum på psalmdiktningens område. Huvudsakligen genom hans försorg utarbetades ett förslag till ny psalmbok, som granskades och även gillades. Men sedan den utkommit från trycket, blev den på några avundsmäns tillskyndan indragen under föregivande, att den var irrlärig, och Svedberg, som själv bekostat tryckningen, gjorde stor ekonomisk förlust. På grundvalen av Svedbergs förslag utarbetades emellertid den psalmbok, som antogs 1695 och vanligen kallas »gamla psalmboken». (Av dess psalmer ha omkring 200 insatts i den nuvarande.) Bland de psalmer Svedberg själv skrivit, må framhållas n:r 99, 342 samt 500: 7 v. (»Herre, signe du och råde»). För språkets reformering genom en förbättrad rättstavning var han livligt värksam och utvecklade sina åsikter bl. a. i en skrift, kallad »Schibboleth»[14] eller »Swenska språkets rycht och richtighet».
Bland tidevarvets psalmsångare förtjäna även att nämnas Peter Lagerlöf (född 1648, professor i Uppsala, död 1699) och Jakob Arrhenius (född 1642, likaledes professor, död 1725). Den förstnämnde har skrivit n:r 328 och 332 i nu gällande psalmbok, och av den senare ha vi de vackra psalmerna 52, 213 och 215 m. fl. Lagerlöf utmärkte sig även såsom latinsk skald och har dessutom diktat ett av hans samtid mycket berömt kärlekskväde, Sång till Elisandra.
Johan Runius (född 1679, död 1713) var av sin samtid högt uppburen för sina poetiska alster och erhöll t. o. m. hederstiteln »skaldefursten». Hans dikter, som efter skaldens död utgåvos samlade under titeln Dudaim[15], bära prägeln av ursprunglighet, hurtighet och ett gott skämtlynne, men något större litterärt värde äga de icke, i det att de äro skäligen andefattiga och formen ofta är vårdslösad. Bland hans dikter märkes »Friskens och Runii resa till Dalarön» med en livlighet i skildringen, som leder tanken på Bellman. Runius’ förmåga att rimma var förvånansvärt stor. Som ex. härpå må nämnas »Rimdanz i fastlagen». Trots fattigdom och sjuklighet bibehöll Runius sitt muntra lynne in i det sista. Dagen före sin död, den 1 juni, skrev han:
»Har majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en glad och rolig junius.»
Den romanska skalderiktningens förnämste representant i Sverge är
Gunno Dahlstierna, som före adlandet hette Eurelius (född 1661, lantmäteridirektör, död 1709). Dahlstiernas märkligaste dikt är Kungaskald, ett sorgekväde vid Karl XI:s död, vilket är skrivet på ett italienskt versmått, »ottave rime», som han införde i svensk poesi. I 268 åttaradiga strofer besjunger han i ett högstämt språk det svenska storväldet, men de storståtliga bilder som han använder, slå ofta över i det löjliga (»himmelns silvervårta», »Phoebus[16] sockerknippe»), och de talrika lärda vändningarna tarva förklaringar, för att dikten skall bliva njutbar. Lyckligtvis fann denna diktart som inom den bildande konsten motsvarades av den samtidigt rådande barockstilen, föga efterföljd i Sverge.