Frihetstidens förnämste hävdatecknare var
Sven Lagerbring (född 1707, död 1787), som i Svea rikes historia skildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen samtida.
Karl von Linné.
I den lysande rad vetenskapsmän, som detta tidevarv har att uppvisa, intar
Karl von Linné en av de främsta platserna. Han föddes i Råshults komministerboställe i Småland 1707. Fadern, som var präst, önskade, att även sonen skulle ägna sig åt detta kall. Men det gick trögt i Växjö skola för den unge Linnæus, vilket namn han bar, innan han blev upphöjd i adligt stånd. Endast för naturvetenskaperna, synnerligast botaniken, hyste han något större intresse. Fadern gav till slut efter för hans önskan att få bli läkare, och han fortsatte därefter studierna först i Lund och sedan i Uppsala. Under fattigdom och försakelser arbetade han sig fram och vann världsrykte för sina upptäckter inom botanikens område. Sedan han en tid vistats i Stockholm som praktiserande läkare, kallades han till professor i botanik vid universitetet i Uppsala.
Linné företog en mängd resor inom och utom fäderneslandet, och i sina resebeskrivningar (Lappländska resan, Skånska resan, Västgötaresan m. fl.) har han i ett klart, lättfattligt och poetiskt språk redogjort för sina iakttagelser i naturen och bland folket.
Linné avled 1778.
[20] Fabel = dikt, i vilken djur, växter eller livlösa föremål uppträda som talande. Fabeln avser ofta att inskärpa någon moralisk lärdom.