i sången hans minne.
[23] För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200 dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före Nobelprisets tillkomst.
[24] Romans = episk-lyrisk dikt, lämplig att sjunga.
Nyromantiska skolan.
P. D. A. Atterbom.
De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna (så kallade efter deras, tidskrift Phosphoros), vilka upptogo den redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var
Per Daniel Amadeus Atterbom, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev vid åtta års ålder en roman. År 1805 blev han student i Uppsala och ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det vittra sällskapet Auroraförbundet,[25] med vilket namn man ville antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten. Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi inom diktningen och därjämte större frihet i formen.
För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningen Polyfem,[26] Phosphoros (ljusbringaren), Poetisk kalender m. fl., gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde bl. a. Per Adam Wallmark (kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken i en bitande satir, Silvertonen, fullständigt nedgjorde en av Atterbom värkställd översättning av den italienske skalden Tasso. Även Tegnér skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av 1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den, att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.