Gustav F. Creutz.
Gustav Filip Creutz (född 1731, död 1785) representerar samma riktning som fru Nordenflycht och var en av hennes närmaste umgängesvänner. Han gjorde sig tidigt bemärkt genom sin och Sverges förnämsta herdedikt, Atis och Camilla, »en sång så ljuv som lärkornas om våren». I ståtliga verser skildrar han de sorger och lidanden, som lejonjägaren Atis och Dianas prästinna Camilla hade att utstå, innan de blevo förenade.
Creutz innehade flera av fosterlandets högsta ämbeten, vilket torde ha värkat hämmande på hans diktarvärksamhet, som omfattade en period av blott tio år.
G. F. Gyllenborg.
Gustav Fredrik Gyllenborg (född 1731, död 1808), »dygdens sångare», var i mycket en motsats till sin ungdomsvän Creutz. Den största skaldebegåvningen av dessa båda sångarbröder ägde onekligen Creutz, men även av Gyllenborg ha vi flera vackra dikter, oftast av en allvarlig satirisk läggning. Mest bekanta äro hans fabler[20] samt det stora skaldestycket Årstiderna, en »målning i ord».
Anders Odel (född 1718, död 1783) var författare till den över hela landet sjungna, 90 strofer långa visan om den mördade Malcolm Sinclairs ankomst till underjorden, där han träffade bl. a. Karl den tolvte. Denna visa fick politisk betydelse därigenom, att den underblåste krigsstämningen i landet.
Jakob Wallenberg (född 1746, död 1778), skrev den även i våra dagar gärna lästa humoristiska reseskildringen Min son på galejan, skildrande en färd till Ostindien.
Frihetstidens förnämste hävdatecknare var
Sven Lagerbring (född 1707, död 1787), som i Svea rikes historia skildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen samtida.