I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden. Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska tiden att uppvisa.
Gustav III.
Gustav III (född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan, tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han själv hyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet av Svenska teatern och instiftandet av Svenska akademien. För teaterns räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycket Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. Ofta hade han dock Kellgren eller någon annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.
Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och ändamål den av kardinal Richelieu stiftade Franska akademien. Svenska akademiens mål är att befordra vältaligheten och skaldekonsten samt uppodla språket. Medlemmarna äro till antalet aderton, och vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren. Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och kallades hädanefter Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Karl Mikael Bellman.
På övergången mellan detta och föregående tidsskede står
Karl Mikael Bellman, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740. Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter, vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av Fredmans epistlar och Fredmans sånger. I dessa besjunger han Stockholm och stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning och inse sanningen av Tegnérs ord, att
»det finns ej tid, som dessa toner söver,