K. G. av Leopold.
Karl Gustav av Leopold (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans sekreterare. Han är bekant genom sina många lärodikter och idyller[21] ( Eglé och Anette ) samt för några satiriska poem ( Mina nya rum, Byxorna ). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.
Johan Gabriel Oxenstierna (född 1750, död 1818) är bekant som författare till skaldestycket Skördarna, i vilket han i enlighet med sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger lantbrukarens yrke.
Anna Maria Lenngren.
Till gustavianerna kan även räknas
Anna Maria Lenngren, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt, men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran. Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den satiriska dikten Tekonseljen, i vilken hon gisslar småstadsskvallret. Sedermera översatte hon flera operatexter.[22] Efter sitt giftermål med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran. Bland dessa märkas Pojkarna, en skildring av barnaårens sorglösa tid, Den glada festen, en idyll från en prästgård på landet, samt de satiriska Grevinnans besök, Fröken Juliana, Porträtterna m. fl.
Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.
Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars 1817.
De författare som icke tillhörde den akademiska kretsen, yrkade på mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi. Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voro Thorild och Lidner.