K. A. Nicander.
Karl August Nicander (född 1799, död 1839) röjde tidigt rika skaldeanlag. Redan under sin studenttid i Uppsala framträdde han med den dramatiska dikten Runesvärdet och den förste riddaren, skildrande kampen i Norden mellan den döende hedendomen och den framträngande kristna läran. Medlem av Götiska förbundet offentliggjorde han i Iduna sina bekanta Runor (t. ex. Erik Vasas runa ). Efter avlagda examina anställdes han vid ett ämbetsvärk i Stockholm men ägnade sin mesta tid åt diktarvärksamhet. År 1826 tilldelades han Svenska akademiens stora pris för sitt lyriska praktvärk Tassos död, i vilken dikt, liksom i den senare utgivna Konung Enzio, han visar sig vara en lyrisk skald av första ordningen. Genom ett understöd av kronprins Oskar blev han i tillfälle att göra en resa till Italien, där han tillbragte några, kanske de lyckligaste månader av sitt liv. Sina intryck från denna färd tolkar han i Minnen från södern samt i Hesperider, en samling poem och noveller. Han har därjämte skrivit flera smärre lyriska dikter, t. ex. Vågen, Aftonen.
Liksom sin vän Vitalis tyngdes Nicander under hela sitt liv av stor fattigdom. För att lindra skaldens armod tilldelades honom under hans sista dagar ett understöd av Svenska akademien. Fyrtio år gammal avled han i Stockholm och jordades vid sidan av Stagnelius.
K. E. Fahlcrantz.
Kristian Erik Fahlcrantz (född 1790, biskop i Västerås, död 1866) har bl. a. skrivit en större satirisk dikt, Noaks ark, vari han förlöjligar missbildningarna inom samtidens vitterhet. Talrika anspelningar på den tidens förhållanden göra emellertid dikten svårfattlig för vår tid. Fahlcrantz är författare till flera festhymner, däribland den ståtliga » Låt dina portar upp ».
Hans Järta.
Hans Järta (född 1774, död 1847), en av tidevarvets främsta prosaförfattare, tog vid 1809 års riksdag en framskjuten del i danandet av det nya statsskicket. I egenskap av konstitutionsutskottets sekreterare utarbetade han nämligen ordalydelsen i den nya regeringsformen och skrev (tillsamman med Johan David Valerius ) den förträffliga motivering, som åtföljde utskottets förslag. I ungdomen en varm vän av politisk frigörelse övergick han sedermera till strängt konservativa grundsatser, som han i talrika tidningsuppsatser ivrigt förfäktade. Vid sidan av sin publicistiska värksamhet bedrev han även historiskt skriftställeri.