För sin senare diktning har Heidenstam emellertid företrädesvis valt prosaformen och hämtat motiven ur fäderneslandets historia. Så äro kung Karl och hans gossar blå hjältar i de båda berättelsesamlingarna Karolinerna, och i Heliga Birgittas pilgrimsfärd har han givit en levande bild av vår medeltidshistorias märkligaste religiösa personlighet. Denna boks naturskildringar från Vättern och österlandet stå ej efter dem i hans tidigare romaner. Efter ett par samlingar smärre noveller ( Sankt Göran och draken, Skogen susar ) följde Heidenstams hittills mest omfattande värk, den stora romancykeln Folkungaträdet, av vilken ännu endast föreligga två delar, nämligen Folke Filbyter, en storslagen skildring från vår historias gryningstid, då hedendom och kristendom brötos mot varandra, och Bjälboarvet, berättelsen om bjälbojarlens söner och det svenska folket under deras tidevarv. För Sverges barn har han skrivit läseboken Svenskarna och deras hövdingar.
Dessutom har Heidenstam utgivit reseskildringar, och sin uppfattning i litterära, konsthistoriska och andra frågor har han framlagt i en mängd smärre skrifter ( Renässans, Tankar och teckningar m. fl.), som han vid olika tillfällen offentliggjort.
Heidenstams prosa utmärkes av stor klangfullhet, manlighet och knapphet i ordvalet. Satserna äro vanligen korta men målande. Gärna använder han gamla märgfulla, hittills halvt glömda ord. Som lyriker når han om möjligt ännu högre. Hans vers är bildrik och taktfast. Den regelbundna strofen använder han jämförelsevis sällan utan vanligen en fortlöpande jambisk vers med långa rader. Den har inte samma musikaliska tycke som Frödings och är därför mera sällan sångbar. Hos flera av våra yngre diktare märkes en tydlig påvärkan från Heidenstam.
År 1913 invaldes Heidenstam i Svenska akademien, och 1916 erhöll han nobelpriset i litteratur.
Oskar Levertin.
Oskar Levertin (född 1862, professor vid Stockholms högskola, död 1906) började sin författarvärksamhet med några i realistisk riktning skrivna berättelser ( Småmynt, Konflikter ) men övergick sedan till Heidenstams ståndpunkt och stod vid hans sida i kampen för den nya riktningen i litteraturen. Övergången betecknas av den vemodsfyllda själsskildringen Livets fiender, berättelsen om en sliten, dödsjäktad drömmares kamp och undergång. I såväl denna som flera andra av Levertins böcker förekomma även vackra stämningsbilder från Stockholm. Samtidigt med Livets fiender utkom hans första samling dikter, Legender och visor, som innehåller sånger, vilka räknas till det yppersta som hittills formats på svenskt tungomål ( En gammal nyårsvisa, Monika, Florez och Blanzeflor m. fl.), och hans följande diktböcker ( Nya dikter, Dikter, Kung Salomo och Morolf ) bära ytterligare vittnesbörd om den rangplats han intar bland svenska »diktare och drömmare». Som novellist fortsatte han med en samling Rokokonoveller, vilka blivit särskilt berömda för sin trogna tidsfärg, och berättelsen Magistrarna i Österås, en skildring från en liten mälarstad.
Levertin var en vemodsfull lyriker, som gärna valde bibliska eller medeltida ämnen för sin diktning. Med förkärlek besjöng han människosjälens aldrig tillfredsställda längtan efter det oändliga, kärlekens slitningar, visdomens fåfänglighet och dödens visshet. Hans vers är klangfull med regelbunden rytm och innehållsrika, välljudande rimord.
Levertin utövade även en betydande värksamhet som litteraturhistoriker och var sin tids mest inflytelserike kritiker. Själv utgav han flera briljanta essaysamlingar ( Diktare och drömmare, Svenska gestalter m. fl.), och efter hans död har i hans Samlade skrifter, vilka utkommit i tjugufyra band, intagits allt det värdefulla han som granskare och kritiker offentliggjort i tidningspressen.
Som litteraturhistoriker var Levertin vårt lands främste kännare av det gustavianska tidevarvet och som vitter essayist tvivelsutan den ypperste vi ägt efter Atterbom.