Gustav Fröding föddes på Alsters bruk i närheten av Karlstad 1860, och var således även han ett värmlandsbarn. Sina första dikter offentliggjorde han i Karlstadstidningen, i vilken han under några år var medarbetare. Samtidigt med Gösta Berlings saga utkom Frödings första diktsamling, Gitarr och dragharmonika, innehållande dels vemodiga, dels humoristiska och uppsluppet glada »låtar», vilka genast förskaffade honom en beundrande läsekrets. Det vemodsfulla draget i Frödings karaktär framträdde ännu mera i de följande samlingarna, Nya dikter samt Stänk och flikar, med vilken sistnämnda hans konstnärskap nådde sin höjdpunkt. Ett par små häften Räggler och paschaser innehålla blandad vers och prosa, mest på värmländskt bygdemål. En svår sjukdom bröt i slutet av 1890-talet Frödings kraft, och förutom ett par smärre dikthäften ( Nytt och gammalt, Gralstänk ) utgav han efter denna tid ej några nya arbeten förrän kort före sin död, då han överraskade samtiden med en Efterskörd, som dock till största delen innehåller dikter och smärre prosastycken från tidigare år. Efter hans död ha utkommit två band Efterlämnade skrifter, vilka så gott som allesammans förskriva sig från hans yngre dagar, under det att dikterna i den ävenledes efter hans död utgivna samlingen Rekonvalescentia samtliga äro tillkomna under skaldens senare levnadsår.

Det som i början mest slog an hos Fröding, var den humoristiska tonen i de värmländska folklivsbilderna och skildringarna ur småstadslivet. Han ansågs först vara företrädesvis livsglädjens sångare, ty de vemodsfyllda dikterna i Gitarr och dragharmonika blevo en tid jämförelsevis mindre beaktade.

I herraväldet över den bundna formen är Fröding den främste i hela vår litteratur. Hans rytm är den mest mångsidiga någon svensk författare ägt. Med många nya ord och versformer har han riktat vårt modersmål. Ordföljden i hans dikter närmar sig ofta vardagsprosans. Av äldre diktare är det endast F. A. Dahlgren, som äger ett med Fröding besläktat kynne.

Flera av Frödings dikter ha blivit tonsatta och sjungas allmänt (» Jag ville, jag vore », Ingalill, Vallarelåt, » E fin vise », Tre trallande jäntor m. fl.).

Att Fröding var en hela folkets diktare i högre grad än någon annan svensk lyriker, därom vittnar den framgång hans Samlade skrifter vunnit, i det de blivit spridda till snart sagt varje svenskt hem. Sörjd av hela vårt folk avled Fröding den 8 februari 1911.

Per Hallström.

Per Hallström (född 1866) framträdde först med ett häfte dikter, Lyrik och fantasier, som längre fram följdes av ännu en samling, Skogslandet, i vilken han behandlar norrländska folksägner och norrländskt folkliv. Som dramatiker har han vunnit uppmärksamhet genom bl. a. sagodramat Greven av Antwerpen och lustspelen En veneziansk komedi samt Erotikon. Det sistnämnda är en tendensdikt, riktad mot en del av den modärna litteraturen.

Hallström har dock vunnit sin egentliga berömmelse som berättare. I den kortare novellen har han funnit sitt rätta uttrycksmedel, och några av hans berättelser ( I blå skogen, Den stumma m. fl.) tillhöra den svenska novellistikens yppersta alster. Redan de första samlingarna, Vilsna fåglar, Purpur och Briljantsmycket, visade hans överlägsna berättarförmåga. I Thanatos och De fyra elementerna har han med stor och allvarlig konst tecknat lidandet, döden och skuldkänslan, och högre än i dessa böcker har hans författarskap aldrig nått. Bland hans större berättelser må nämnas den vemodiga kärlekshistorien En gammal historia med motiv från en svensk småstad på 1820-talet och norrlandsromanen Döda fallet, en skildring av händelserna vid Ragundasjöns utgrävning i slutet av adertonde seklet. Under senare år har hans vittra alstring varit mera sparsam ( Nya noveller ). Hans senaste värk utgöres av en samling litterära essayer ( Levande dikt ) och en levnadsteckning över Talis Qvalis.

Hallström väljer sina ämnen från både forntid och nutid, från skilda länder och folk. Oftast äga hans värk ett vemodigt innehåll; lidandet och döden har han tecknat som kanske ingen annan i vår litteratur. Samhällets urspårade, de vanlottade och värnlösa skildrar han med varm känsla och djup förståelse.