Fjolige karlar ifrån bondlandet, som lefven för dagen, 85
Uslingar, ack, hvarför utgjuten J tåren, och väcken
Sinnet i drottningens barm, för hvilken ju sådant förutan
Hjertat af qvalen förtärs, emedan hon mistat sin make?
Utan förplägen er J, tyst sittande, eller ur salen
Gån för att gråta, likväl qvarlemnande bågen härinne, 90
Friarne vidtutseende kamp; ty ej jag förmodar,
Att välglattade bågen af dem uppspännes med lätthet.
Ty bland samtliga dessa en sådan kämpe befinnes,
Som vår Odysseus var; sjelf har jag honom ju skådat,
Och jag minnes det väl; omyndigt barn jag var ännu. 95
Så han sade; men dock i hans barm visst hoppades sinnet
Bågen spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,
Han var bestämd mellertid, att först få smaka den pilen
Sjelf ur händren utaf vankfri Odyseus, som han skymfat,
Då han i salen satt, och mante kamraterna alla. 100
Ordade ock bland dem Telemachos' heliga mankraft:
Ack, visat gjorde mig Zeus högst oförståndig, Kronion!
Säger ju hulda min moder, som är omhugsam i allo,
Att hon vill äkta en annan, och denna vår boning förlåta;
Men jag skrattar deråt, och i dårliga sinnet mig gläder. 105
Derfor, J friare, upp, emedan er sattes ett kamppris,
Sådan qvinna, som nu ej finns i Achaiiska landet,
Hvarken i heliga Pylos, och Argos, ej heller Mykene,
Icke på Ithaka ens, ej heller det dunklare fastland!
Sjelfve J veten det ju; hvi skulle jag roa min moder? 110
Derföre ej undskyllen er mer, uppskjuten ej heller
Längre att bågen spänna, på det vi alle må skåda.
Ja, jag ville väl sjelf anställa med bågen försöket;
Kan jag den spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,
Mig då till grämelse, skall ej vördade modren palatset 115
Lemna, och äkta en annan, och jag qvarstannar här ensam,
Jag, som är karl alltren, att min fars pris vinna med äran.
Sade; och kastade af från skuldrorna purpurne manteln,
Springande upp, samt lade från axeln det eggiga svärdet.
Yxarna ställde han först, en skåra för alla gemensam 120
Ristande der, tillräckeligt lång, rak efter ett snöre,
Trampande marken omkring, och de hånade alla, som sågo,
Huru dem skickligt han ställde; ty förr ej sådant han skådat.
Sen mot tröskeln han stödde sin fot, och på bågen försökte.
Nu tre gånger han drog, ilfänande honom att spänna, 125
Men tre gånger i styrka han brast, fast han hoppades kunna
Spänna dess strängt och skjuta med piln yxögonen genom;
Och nu hade han spännt den, med kraft än dragande fjerde
Gången, men då gaf vink Odyseus, och hejdade honom.
Talte så åter bland dem Telemachos' helige mankraft: 130
Ack, jag framdeles ock skall svag förblifva och kraftlös,
Eller är jag för ung ännu, och med händren ej gitter
Vedergälla den man, som först tillfogat mig orätt.
Derför välan nu, J andre, som mig i styrka besegren,
Gören med bågen och låtom oss striden besluta! 135
Ordande så, han lade ifrån sig bågen på marken,
Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;
Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen,
Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.
Bland dem ordade nu Antinoos, son af Eupeithes: 140
Upp, hvarendaste man i sin ordning från venster åt höger,
Börjande från den plats, dän ock mundskänken begynner!
Så Antinoos nu, och dem alla behagade talet.
Men först reste sig upp Leiodes, en ättling af Oinops,
Som dem en offersiare var, och vid prydliga bålen 145
Städs satt längst i en vrå; nidbragderne honom allena
Voro förhatlige, han mot friarne alla var uppbragt.
Han då fattade först i bågen och pilen, den snabba,
Sen mot trösklen han stödde sin fot, och på bågen försökte;
Dock den spännde han ej; ty förut snart tröttnade händren, 150
De obrukade, fina; och han bland friarne talte:
Nej, J vänner, jag spänner den ej! Nu tage en annan;
Ty den bågen, minsann skall ädlingar många beröfva
Moder och lifvet jemväl; långt bättre är äfven dessutom
Dö, än lefvande gäckas i det, för hvars skull vi städse 155
Uppehålla oss här, afbidande dagarna alla.
Nu ock hoppas väl mången uti sitt sinne, och äflas,
Att få Penelopeia, Odysseus' älskade maka.
Men då han bågen försökt, då han sett hur sakerna äro,
Någon annan ibland skönslöjade qvinnorna sedan 160
Söke han med brudskänker att få; och Penelopeia äkte
Sedan den, som är henne bestämd, samt gifver det mesta.
Ordade så Leiodes; och bågen han lade ifrån sig,
Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;
Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, 165
Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.
Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade;
O Leiodes, hvad ord utflög dig ur tändernas stängsel,
Vedervärdigt och hårdt? Jag harmas, att sådant förnimma,
Att den bågen der står skall ädlingar många beröfva 170
Modet och lifvet jemväl, emedan ej du kan den spänna,
Ty dig födde ju alldeles ej din vördade moder,
Hvarken att pilskytt bli, ej heller att spänna en bågsträng.
Men de öfrige friarne dock snart skola den spänna.