Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 120
Ut nu Helena från högtakiga, doftiga kammarn
Kom; gullsländade Artemis lik hon var till att påse.
Genast en konstgjord stol framställde åt henne Adraste,
Och Alkippe af lenasta ull medförde en matta;
Phylo en silfverkorg medförde, som gifvit åt henne 125
Konung Polybos' maka, Alkandre, som bodde i Thebai,
Det Aigyptiska, der mång skatter i rummen förvaras.
Åt Menelaos sjelf han gaf två silfverne badkar,
Tio talenter i gull, och två trefötter derjemte.
Utomdess hans gemål gaf Helena skönaste skänker, 130
Gyllene sländan hon gaf, och derhos långrundade korgen,
Silfverne; ytterst med gull utsirade voro dess kanter.
Tärnan Phylo den nu medförande, satte för henne,
Fylld med finaste garn till bräddarna, ofvanpå denna
Sländan låg, försedd med dunkelfärgade ullen. 135
Hon sig satte på stoln, och en pall var inunder dess fötter.
Strax hon sporde med orden gemåln om ett och om annat:

Vete vi väl, zeusfostrade drott, Menelaos, om dessa,
Hvilke bland män de berömma sig ha ankommit till vårt hus?
Ljuger jag nu, eller talar jag sannt? men mig hjertat befaller. 140
Ty jag tror mig ej nånsin ha sett än någon så lika,
Hvarken man eller qvinna (mig skådande häpnad betager),
Såsom denne är lik stormodige konung Odysseus'
Son, Telemachos, hvilken, ett spädt barn, lemnade hemma
Denne man, då för mig, föraktliga kvinna, Achaier, 145
J anländen till Troia, att väcka det vågsama kriget.

Svarande, henne talade till blondlock Menelaos:
Maka, äfvenså jag nu tänker, såsom du likar;
Ty hans fötter de voro ja sådana, sådana händren,
Ögonens blickar, och hufvudet med, och håret derofvan. 150
Och då jag nu derjemte, erinrande mig om Odysseus
Talte, hur många bekymmer, för min skull äflande, denne
Utstod, gjöt han ur ögonens lock den brännande tåren,
Och för anletet höll den purpurne mantelen lyftad.

Honom igen genmälte Peisistratos, sonen af Nestor: 155
O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,
Dennes son i sanning är han, som sjelf du förmäler;
Men grannlaga han är, och tungt det lägger på hjertat,
Att, hit nyligen länd, framlägga ett sladdrande mångprat,
Dig inför, af hvars röst, som af guds, vi alle förtjusas. 160
Men mig skickade hit den Gereniske riddaren Nestor,
Att hans följeslagare bli; ty han ville dig skåda,
Att du skulle med råd eller dåd gå honom tillhanda.
Ty mångfaldiga qval har en son, hvars fader är borta,
Hemma i huset, enär ej andre beskyddare finnas: 165
Så Telemachos nu; ty borta är denne, och ingen
Finns bland folket, som skull' afvärja från honom förderfvet.

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos:
Gudar, en särdeles kär mans son i sanning till mitt hus
Kommit, hvilken för mig mångfaldiga strider har utstått. 170
Ock jag trodde mig få undfägna, för alla Argeier,
Honom, i fall hemkomsten åt oss på de snabba galejor
Utöfver sjön förunnte Olympiske dundrarn Kronion.
Äfven i Argos en stad jag byggt, och boningar inredt,
Bringande honom från Ithaka hit med skatter; och son sin, 175
Samt det samtliga folk, sen en af de städer jag utrymmt,
Hvilka bo häromkring, och sjelf jag som konung beherrskar.
Ofta vi då hvarandra besökt; ej hade oss något
Åtskilt, fägnande vänligt hvarann, och förlustande städse,
Förrän då dödens moln, det svarta, beskuggade båda. 180
Men så var det beskärdt; gud sjelf afundades detta,
Hvilken honom, den arma, betog hemkomsten allena.

Talade så; och hos alla han väckte till sorgen begäret.
Gret nu Helena, hon den Argeiska, född af Kronion,
Gret så Telemachos ock, samt Atreus' son, Menelaos; 185
Äfven ej Nestors son otårade ögonen hade,
Ty han i hjertat sitt vankfri Antilochos mindes,
Honom, som herrlig son till strålande Eos ihjelslog,
Honom han mindes, och talade så bevingade orden:

Atreus' son, att mer än dödlige du är förståndig. 190
Åldrige Nestor mig sade, enär vi tänkte uppå dig,
Hemma i salarna hans, och vexlade ord med hvarandra.
Hör mig fördenskull, om du det kan! Ty icke jag finner
Nöje, vid aftongelag att gråta; i morgon ju äfven
Tidiga Eos vi få; likväl misstycker jag icke, 195
Att man gråter den menska, som dött, och lyktat sin bane.
Detta ju ock är endaste skänk åt eländiga menskor,
Att man klipper sitt hår, och torrkar från kinderna tåren.
Äfven för mig en broder har dött, allsicke den sämste
Bland Argeiernes män; du torde det veta; jag icke 200
Mött, eller sett; det sägs, att Antilochos mera än andra
Varit, mera i löpande snabb, och väldig en kämpe,

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos:
Älskade, sådant du sagt, som det höfs förståndige mannen
Säga och göra, och den som äldre till årena vore; 205
(Son af en sådan far, du fördenskull ordar förståndigt.
Sonen är väl lättkänd till en man, åt hvilken Kronion
Lycka beslöt, då han äktade sig, då till verlden han föddes.
Så han åt Nestor nu har alla dess dagar förunnat,
Att i egna salarna sjelf storståtligen åldras, 210
Men att i lanskonst främst, och i vishet sönerne äro.)
Låtom oss derföre lykta den gråt, som nyligen uppstått.
Och qvällsvarden igen påtänka; man gjute på händren
Vatten; i morgon bittida ock för Telemachos finnas
Ord, och för mig, att säga hvarann vår gemensamma mening. 215

Sade; och Asphalion tvättvatten på händerna hällde,
Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte.
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Men helt annat betänkte då Helena, född af Kronion
Strax en krydda hon kastade in i vinet, de drucko, 220
Bot mot vrede och sorg, utplånande samtliga qvalen.
Ho som smakar deraf, sen hon är mängd i pokalen,
Ej den dagen gjuter en tår för kinderna neder,
Ej, om för honom dött hans egen mor eller fader,
Ej, om hans bror, eller älskade son de inför hans anlet 225
Dräpte med svärdet, och han med ögonen skulle det skåda.
Sådana krydder dottren af Zeus, illfundiga, hade,
Starka, dem Thons gemål, Polydamna, Egyptiskan, gifvit
Henne; ty rikligen alstrer ju der fruktgifvande jorden
Krydder, somliga goda till blandning, och somliga slema. 230
Läkare är der enhvar, mer skicklig än öfriga alla
Menskor, förty de leda ifrån Paieon sin härkomst.
Men då nu kryddan hon bragt, och befallt vin hälla i kärlen,
Åter med orden hon började på, och talte, och sade;

Atreides, zeusfostrade drott, Menelaos, och desse 235
Söner till modige män, (så ömsom åt en och åt annan
Zeus ger ondt, eller ock ger godt; ty allt ju han gitter.)
Nu välplägen er här och, medan i salen J sitten,
Fägnen er åt mitt tal; uppbyggeligt vill jag berätta.
Allt jag visserlig ej skall nämna, och icke formäla, 240
Alla de bragders tal, tålsinnte Odysseus har utfört;
Men hur den väldige mannen bedref och vågade detta
Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier.
Sen han tuktat sig sjelf med skändliga slag af ett gissel,
Liksom en slaf, han kring axlarna drog de lumpnaste trasor, 245
Och i fiendtlige mäns bredgatade fäste sig insmög.
Döljande egen gestalt, antog han en tiggares skepnad,
Han, som ändock vid Achaiernes skepp allsicke var sådan.
Liknande denne, i Troernes stad insmög han; och ingen
Anade det. Fast sådan han var, jag kännde allena 250
Honom igen, och besporde; med list min fråga han undvek.
Men när honom jag tvättat och smort med essens af oliven,
Samt klädt kläderna på, och med kraftiga eden bedyrat,
Att ej Odysseus förr jag skulle hos Troerna röja,
Innan till tälten sin kos och de snabba galejor han hunnit: 255
Då förtäljde han mig ock alla Achaiernes planer.
Sen med det spetsiga svärd han dräpt bland Troerna mången,
Han till Argeierna kom, och många tidender medtog.
Andra Troinnorna då högt klagade alla, men mitt bröst
Gladdes; ty hjertat hos mig var redan benäget att vända 260
Hem tillbaka; jag gret den olycksstund Aphrodite
Gaf, då hon bragte mig dit från älskade fädernejorden,
Lemnande dottren min, sofkammaren med, och gemåln med,
Hvilken ej brast det minsta i vett, ej heller i fägring.