Talade så, och derjemte ett bord framlyfte gudinnan,
Med Ambrosia fylldt, och mängde den rödaste nektar.
Men han drack nu, och åt, budbäraren, Argosdräparn.
Men då han spisat hade, och själn välplägat med maten, 95
Då först svarande henne med ord, han talte, och sade:
Spörjer du mig, som kom, gudinna, en gud? Men jag derför
Skall sannfärdligen allt dig säga, efter du bjuder.
Zeus befallte mig hit afresa, fast icke jag ville.
Skull' väl af eget skön man löpa så fasligt och gränslöst 100
Vatten igenom; ej menniskors stad finns nära, ej offer
Bringa åt gudarne de, ej korade festhekatomber.
Men mellertid det ej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja
Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,
Säges nu vara hos dig den jemmerfullaste mannen 105
Bland dem alla, som stridde omkring kong Priamos' fäste,
Nio år, och, då staden de ödt, på det tionde reste
Hemåt; men på sin färd de försyndade sig mot Athene,
Hvilken väckte mot dem oväder och väldiga vågor.
Då förgingos nu alle de öfrige modige bussar; 110
Honom vinden likväl utförande bragte, och vågen.
Honom befaller han nu affärda det fortaste hädan;
Ty hans öde ej vardt, att dö här, fjerran från vänner,
Utan ännu är hans lott, att vännerna skåda, och lända
Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden. 115
Talte; nu ryste dervid Kalypso, den höga gudinnan,
Och hon svarade strax, och sade bevingade orden:
Grymme, o gudar, J ären, ock afundsame, förskräckligt,
Som missunnen gudinnorna det, att de sofva hos männer
Uppenbarligt, om någon sig valt kärälskelig sängvän. 120
Så, när Orion valde den rosenfingrade Eos,
J missunnaden henne, J sorglöst lefvande gudar,
Tills på Ortygias o gullthronade Artemis, jungfrun,
Grep med de ljufliga pilarna an, och dödade honom.
Så, när också skönlockig Demeter sig med Iason, 125
Vikande för sitt hjerta, i kärlek mängde och sambädd,
Uti en treplöjd linda; derom okunnig ej länge
Zeus var, hvilken med flammande blixt sköt honom, och dräpte.
Så missunnen J mig nu, gudar, en dödligs bekantskap,
Som jag frälste, enär skeppsköln han hade bestigit 130
Ensam, när med sin flammande blixt den snabba galejan
Zeus, omsvängande, klöf i midten af hafvet, det dunkla.
[Då förgingos nu alle de öfrige, modige bussar;
Honom vinden likväl hitförande bragte, och vågen.]
Honom hyllade jag, och vårdade, honom jag lofte 135
Att odödelig göra, och oföråldrad för evigt.
Men då det allsej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja
Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,
Drage han hän, om Zeus pådrifver honom och bjuder,
Till fruktödsliga hafvet; men jag afsänder ej honom, 140
Ty jag ej har beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets rygger, de breda.
Men jag bevågen likväl vill råda, och intet fördölja,
Att väl vårdad han må hemkomma till fädernejorden.
Henne talte då till budbäraren, Argosdräparn: 145
Så affärda nu honom, och sök Zeus' vrede att undgå,
Att han ej, ond på dig, må framdeles falla besvärlig.
Talte, och bort sig begaf den väldige Argosdräparn;
Men till Odysseus nu, stormodiga konungen, nymfen
Vandrade, sedan hon hade från Zeus förnummit ett budskap. 150
Honom på stranden hon fann, der han satt, och ögonen aldrig
Voro från tårar torra, och lefnadens glädje förtvinte,
Medan han längtade hem, ty ej nymfen behagade mera.
Väl han om nätterna dock än plägade sofva af nödtvång
Hos den viljande, sjelf ovillig, i håliga grottan; 155
Men om dagarna satt han uppå hafskusten och bergen;
Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,
Och fruktödsliga hafvet betraktade, gjutande tårar.
Honom stående när tilltalte den höga gudinnan:
Olycksalige, mer mig ej har dig jemra, ej heller 160
Lifvet föröd, ty redan jag dig högst gerna vill släppa.
Men nu välan, långt virke dig skär, och foga med kopparn
Bred stockflotte, och bygg så uppå densamma ett fördäck,
Högt, att han före dig fram uppå dimmdunkliga hafvet.
Men jag bröd tillräckligt, och rödt vin, äfvensom vatten 165
Bringar om bord, som ifrån dig må all hunger förjaga;
Kläder klär jag dig på, och skickar bakefter en medvind,
Att helbregda och väl du komme till fädernejorden,
Om slikt gudarne vilja, som bo i rymliga himlen,
Hvilka bättre än jag uttänka en sak, och besluta. 170
Talte; nu ryste dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och han svarade strax, och sade bevingade orden:
Annat, gudinna, det är, som du ärnar men icke min bortfärd,
Du som bjuder mig resa på flotte utöfver hafvets
Svåra, förfärliga svalg, som icke de jemna galejor, 175
De snabbgående, mäta, ehur Zeus hugnar med medvind.
Jag ej vågar, emot din vilja, bestiga en flotte,
Om dig, gudinna, ej täcks med vigtiga eden besvärja,
Att du åt mig ej stämplar en ann förskräckelig ofärd.
Talte; och smålog då Kalypso, den höga gudinnan, 180
Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade;