Så han sade; och alle der till biföllo och mante,
Och enhvar afsände, att skänkerna bringa, sin herold.
Men Euryalos nu genmälte, och svarade honom; 400
Kong Alkinoos, du utmärktast bland samtliga folken,
Ja, jag den fremmande skall försona, såsom du bjuder.
Detta svärd jag vill ge, allkopparne, hvarvid ett silfver
Fäste befinns, och hvars balja sig kringomslingar af nyskärdt
Elfenben; för honom utaf stort värde det blifver. 405
Sagdt; och han lade i händren det silfvernaglade svärdet,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
Hell dig, fremmande fader, ifall ett sårande uttryck
Fallit hafver, så måtte det strax bortföras af stormen!
Men dig gudarne unne, att skåda gemålen, och nalkas 410
Hemmet, emedan, från vännerna skild, så länge du ängslas.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Hell dig, älskade, ock! dig gudarne sällhet förunne!
Och må framdeles du ej någonsin komma att sakna
Detta svärd, som du gaf, sen mig du försonat med orden! 415
Sade; och hängde på axeln det silfvernaglade svärdet.
Ned gick solen, och nu anlände de herrliga skänker,
Som till Alkinoos' hus de bålde herolderne buro.
Sedan togo emot vankfrie Alkinoos' söner,
Och hos vördade modren de herrliga skänkerna lade. 420
Främst bland samtliga gick Alkinoos' heliga hjeltkraft;
Men de kommo, och satte sig ned på stolarna höga,
Och till Arete talade då Alkinoos' hjeltkraft:
Bär hit, maka, ett ståteligt skrin, det bästa af alla,
Och lägg äfven deri rentvättad mantel och lifrock. 425
Värmen derjemte kopparn på eld, och kokan så vatten,
Att, då han badat, och sett de välförvarade skänker
Alla, som hit vankfrie Phaiekerne burit åt honom,
Drotten vid målet förnöjs, åhörande ljudet af sången.
Jag skall gifta också denhär konstgjorda pokalen, 430
Gyllne, att han, vid minnet af mig, må dagarna alla
Offergjuta i salen åt Zeus, och de öfriga gudar.
Sade; och Arete bland samtliga tärnorna talte,
Att med det snaraste ställa på eld den väldiga kitteln.
Men på flammande eld badkittelen äfven de ställde, 435
Hällde vatten deri, och hämtade veden, och tände.
Elden om kittelns buk kringsmög sig, och vattnet blef uppvärmdt.
Nu mellertid Arete åt fremlingen prunkande skrinet
Bar ur gemaket, och lade deri storståtliga skänker,
Klädebonad och gull, som honom Phaiekerne gifvit. 440
Sjelf hon lade dertill en mantel och kostelig lifrock,
Och tilltalade drotten, och sade de vingade orden:
Se nu om locket sjelf, och sno skyndsamligen remmen,
Att man på vägen dig icke bestjäl, enär du måhända
Sofver i ljuflig sömn vid färden på svarta galejan. 445