Mor, hvi stannar du icke, då dig omfamna jag önskar,
Att hos Aïdes jemväl, i älskade armarna, slutne, 210
Begge vi vårt lystmäte må ha af förstelande sorgen?
Är du en skuggbild blott, som den väldiga Persephoneia
Skickat, att jag dessmera ännu må klaga och sucka?
Så jag sade; påstund genmälte den vördade modren:
O du min son, olyckelig mer än öfrige männer, 215
Persephoneia, dottren af Zeus, dig icke bedårar,
Utan sådan är menniskors sed, när döde de blifvit;
Ty ej af senorna kött och ben mer hållas tillsamman,
Utan den brännande eld med väldiga kraften betvingar
Detta, när själen en gång de hvita benen har lemnat, 220
Och som en dröm bortflygande, själen sedan forsvinner.
Men skyndsamligen nu sök ljuset, och detta bemärk dig
Allt, att framdeles ock du må orda derom för din maka.
Så vi vexlade ord med hvaran; mellertid nu matronor
Kommo, — ty dem ditskickade väldiga Persephoneia, — 225
Hvilka de tappraste mäns gemåler voro och döttrar,
Och kring svarta bloden de sig församlade talrikt.
Men jag tänkte på råd, hur jag skulle hvarenda befråga.
Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa:
Dragande ut långspetsiga svärdet, vid fylliga låret, 230
Lät jag af svarta bloden ej samtliga dricka på en gång.
Utan efter hvaran framträdde de till mig, och hvarje
Sina sorger förtäljde; och jag utforskade alla.
Tyro, den ädelborna, jag såg tillförst nu bland dessa,
Hvilken sade sig vara en till bålde Salmoneus, 235
Sade sig vara gemål åt Kretheus, Aiolos' ättling.
Hon förälskade sig i gudomliga floden Enipeus,
Hvilken, den skönsta af floder, sin bölja välfver på jorden,
Och vid Enipeus' tjusande brädd hon vandrade ofta.
Under skepnad af denne en gång jordskakarn Poseidon 240
Låg hos henne vid mynningen af den hvirfliga floden,
Och den purpurne vågen omkring dem, liksom en klippa,
Uppvälfd stod, samt dolde en gud och en dödelig qvinna.
Och jungfruliga gördeln han löste, och henne han söfde.
Men när kärliga värf fulländat hade Poseidon, 245
Tog han Tyro i hand, och talade ordet, och sade:
Fröjda dig, qvinna åt mötet! ty under det välfvande året
Ståtliga piltar du föder, ej är odödliges läger
Barnlöst; vårda nu dessa, och gif en rikelig näring.
Nu gack hem till din boning, var tyst, och knysta ej ordet; 250
Men jag sjelf, må du veta, dig är jordskakarn Poseidon.
Så han sade, och dykade ned i det svallande hafvet.
Vorden hafvande, Pelias hon framfödde och Neleus,
Hvilke åt mäktige Zeus två väldige tjenare blefvo
Båda, och Pelias i vidrymliga stan Iaolkos, 255
Fårrik, hade sitt hem; den andre i sandiga Pylos.
Sönerna andra hon födde åt Kretheus, qvinnornas drottning,
Aison jemte Pheres, och derhos hästglad Amythaon.
Efter henne jag såg Antiope, född af Asopos,
Som berömde sig ock, att uti Zeus' armar ha sofvit; 260
Söner tvenne också hon födde, Amphion och Zethos,
Som uppbyggde tillförst sjuportiga Thebes befästning,
Och omtornade den; ty de ej otornadt förmådde
Det vidrymliga Thebe bebo, skönt väldige kämpar.
Efter henne Alkmene jag såg, Amphitryons maka, 265
Som blef Herakles' moder, den lejonsinnte och djerfves,
Sedan hon sofvit hade i Zeus', den mäktiges, armar;
Såg Megare, en dotter utaf storsinnade Kreion,
Som Amphitryons son, den i kraft okuflige, äktat.
Äfven Oidipus' mor jag skådade, skön Epikaste, 270
Hvilken, af oförstånd, föröfvade gräslig en gerning,
Äktande egen son; men denne, som mördat sin fader,
Henne tog; och gudarne strax verldskunnigt det gjorde.
Men han, lidande qval, i det mångbehagliga Thebe,
Efter gudarnes hårda beslut, var Kadmeiernes konung; 275
Sjelf hon vandrade af till portfast, mäktig Aïdes,
Sedan en snara hon fästat omkring tvärbalken i taket,
Fattad af smärtan sin, samt lemnade qvalen åt honom,
Många till tal, som en mors Erinnyer bringa i verket.
Och skön Chloris jag såg, som Neleus fordom till maka 280
Tog för dess fägrings skull, sen tusende skänker han gifvit,
Yngsta dottren utaf kong Iasos' ättling, Amphion,
Hvilken uti Minyeiska Orchomenos kraftigt regerte
Förr, och i Pylos var kong; hon födde de herrliga söner,
Nestor och Chromios med, och bålde Periklymenos med. 285
Födde så efter dem manhaftiga Pero, ett under,
Hvilken af grannarna alla till maka begärtes, men Neleus
Gaf allenast åt den, som Iphikles' hornade hjordar,
Och bredpannade, plundrande, dref från Phylake: vågsamt
Arbete! Dock på sig tog otadlige siaren ensam, 290
Att dem drifva; en guds fiendtliga skickelse, gryma
Fjettrar förhindrade honom, och landtlige boskapsherdar.
Men då nu månader redan och dar fulländade voro,
Under det åter välfvande år, och stunderne kommo,
Då upplöste hans fjettrar också den starke Iphikles, 295
Sen gudsvaren han gifvit; och så Zeus' vilja var verkställd.