Men då jag nu nedkommit till sjön och snabba galejan,
Gick jag från man till man, och bannade; dock vi ej kunde
Finna ett räddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad.
Viste så gudarne strax derpå järtecken åt dessa:
Hudarne krällde omkring, och på spettena råmade köttet, 395
Både det stekta och råa; det lät som en stämma af oxar.
Sedan i dagarna sex kärälsklige männerne mine
Åto af gudens yppersta oxar, hvilka de röfvat;
Men då nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss sände,
Då afstannade vinden också, och den vilde orkanen; 400
Strax då lade vi samtligen ut på det rymliga hafvet,
Masten vi hissade opp, och spännde de glänsande segel.
Men då vi lemnat Thrinakiska ön, och icke ett enda
Land mer visade sig, blott himlen allena och hafvet,
Se, då ställde också en svartnande sky Kronion 405
Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under.
Lång tid lopp nu galejan ej mer; ty plötsligen påkom
Brusande vestan, som rasade fram med stora orkaner;
Mastens linor utaf stormvädret sletos i bitar
Båda, och masten damp baklänges, och redskapen samtlig 410
Vräktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern,
Träffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets alla
Ben i ett ögonblick; men likt en dykare denne
Störte från däck, och den manliga själen lemnade benen;
Zeus ock dundrade nu, och sände mot skeppet sin ljungeld. 415
Och det surrades kring, anträffadt af Kronions ljungeld,
Fylldes af svafvelrök, kamraterne störte ur skeppet.
Likt sjökråkorna sen omkring den svarta galejan
Desse på vågorna fördes, och Zeus dem beröfvade hemkomst.
Men jag vandrade än på galejan, tilldess att en störtvåg 420
Väggarna skilde från köln, som blottad fördes af böljan.
Han afbröt derjemte vid köln ock masten, och derpå
Låg anfästad en rem, förfärdigad utaf en oxhud.
Dermed sammanfogade jag båd kölen och masten,
Satte mig der, och fördes utaf förderfliga vindar. 425
Då afstannade vestan också, och den vilde orkanen;
Men snart sunnan begynte, och förde mig sorger i sinnet,
Att jag ännu skull färdas engång Charybdis igenom.
Så helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solen
Åter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag lände. 430
Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet;
Men jag reste mig opp mot väldiga fikoneträdet,
Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag icke
Hvarken klättra ditupp, ej heller på föttren mig stödja.
Rötterne sträckte sig långt, högsväfvande grenarne voro, 435
Långa och väldiga med, och beskuggade gryma Charybdis.
Oaflåteligt der jag höll mig, tilldess att hon skulle
Utspy masten och kölen igen; hur jag bidde omsider
Kommo de. Då när en man uppstiger från torget till måltid,
Dömmande tvister många emellan trätande svenner, 440
Då först syntes de begge utur Charybdis tillbaka.
Och jag störte mig ned hufvudstupa med fötter och händer,
Och inplumpade der bredevid storväldiga träna;
Sedan sittande upp, jag rodde med händren igenom.
Skylla ej tilläts mer af gudars fader och menskors, 445
Att mig skåda, jag eljes ej flytt det svåra förderfvet.
Dädan i dagar nio jag fördes; den tionde natten
Bragte mig gudarne fram till Ogygia-ön, der Kalypso
Bor, den ljudliga sjelf, skönlockiga, stolta gudinnan,
Som mig hyllade, skötte. Hvarför dock sådant berätta? 450
Ty jag berättade redan igår allt det i palatset
För dig sjelf och din bålda gemål; mig är det förhatligt,
Att hvad klarligen sades en gång, ånyo berätta.
Trettonde Sången,
Så han talte; och alla förstummade vordo och tego,
Och af förtjusning betogos uti de dunklande salar.
Men Alkinoos honom igen genmälte, och sade:
Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning,
Den högtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5
Att du hinner ditt hem, skönt äfven du lidit så mycket.
Men jag detta befaller, och säger hvarenda bland eder,
Samtlige J som i salarna mina det glödande åltvin
Alltid plägaden dricka, och höra derjemte på sångarn:
Visserlig kläder uti välglattade kistan åt gästen 10
Ligga, och det välpyntade gull, och alla de andra
Skänker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar;
Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittel
Alle man; när folket en gång församlas, vi åter
Gäldas; ty svårt det vore för en att gifva för intet. 15
Så Alkinoos sade; och dem behagade talet,
Och de begåfvo sig dän till sitt hem enhvar för att sofva.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
De manstärkande kopparen buro, och ilte till skeppen;
Allt förvarade väl Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20
Vandrande kring på galejan, inunder toften, att ingen
Måtte bland männerna hindras deraf, då de rodde med ifver.
Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig måltid.
Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft,
Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25
Sedan de låren brännt, de höllo en kostelig måltid,
Och förlustade sig; ock sjöng den gudomlige sångarn;
Demodokos, högt ärad af landets folk. Men Odysseus
Vände ofta sitt hufvud emot klarskinande solen,
Mon att hon ned skull gå, ty han högligen önskade hemfärd. 30
Likasom då när en man till qvällsvards längtar, för hvilken
Oxarna släpa den fogade plog heldagligt på lindan,
Och kärkommet för honom sig nedsänkt ljuset af solen,
För att till qvällsvards vandra, och knät för den gående sviktar:
Så för Odysseus ljuset af soln välkommet sig sänkte. 35
Och han talade strax bland roningkära Phaieker,
Men på Alkinoos mest häntydande, ordet han sade:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Faren väl! och i frid, vingjutande, låten mig resa!
Ty fullbordadt nuredan är allt, som mitt hjerta sig önskat, 40
Hemledsagning och skänker, dem himmelske gudarne måtte
Lycksama göra; måtte jag ock otadlig min maka,
Återkommande, träffa derhemma, med vännerna friska!
Men J som här qvarblifven, o skänken glädje åt edra
Äkta makar och barn; och gudarne gifve er allsköns 45
Trefnad, och ej medborgerligt ondt må någonsin yppas!
Så han sade; och alle dermed instämde, och bådo
Fremlingen hem affärda, emedan så riktigt han ordat.
Och till herolden talade då Alkinoos' hjeltkraft: