Ordade så nu gudinnan, och smög sig i dunkliga grottan.
Sökande skrymslen att finna i grottan, hvarjemte Odysseus
Närmare frambar allt, okufliga kopparn och gullet,
Vältillverkade klädren också, dem Phaiekerne gifvit.
Och det gömmde han grannt, men en sten för portarna lade 370
Pallas Athenaie, Zeus' aigisbärarens, dotter.
Sen de satte sig båda vid roten af helgat oliven,
Och uttänkte förderf åt den trotsige friareskaran.
Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 375
Tänk, hur på friarnes flock, de skändliges, händer du lägger,
Hvilka dig tre år redan, uti palatset husera,
Friande till din höga gemål, frambärande brudskänk.
Men sig jemrande städs i sitt hjerta efter din hemkomst,
Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, 380
Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Ack isanning jag skolat, som Atreus' son, Agamemnon,
Duka under för skändelig död, i egna palatset,
Hade du ej, o gudinna, mig allt sakenligt berättat. 385
Men nu välan, väf hop ett förslag, hur jag dessa må näpsa.
Och stå sjelf du mig bi, ingifvande dristig förtröstan,
Likasom då när vi ödde de stråliga tinnar af Troia.
Om så ifrig du stode mig bi, klarögda gudinna,
Skulle emot trehundrade man jag sannerlig kämpa, 390
Med dig, vördnadsvärda, då du välvillig mig hjelpte.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Gerna också jag hjelpa dig vill, och ej nånsin förgäta,
Då när vi äflas med detta engång; ock tror jag att mången
Både med hjerna och blod omätliga marken besölar, 395
Bland de giljande männer, som nu uppäta ditt förråd.
Men välan, jag vill göra för samtliga menskor dig okännd;
Skrynkla vill jag ditt dejliga skinn kring de böjliga lemmar,
Öda på hufvudet ut blondhåret, och kring dig en trasa
Kasta, att när en menska dig ser, hon skrämms vid din anblick. 400
Rinnande ögon också jag dig ger, skönt vackra de äro,
Att missfosterlig du för friarne alla må synas,
Och för din maka och son, som du lemnade qvar i palatset.
Till svinherden du hän sjelf aldraförst dig begifve,
Som dig en svinens vårdare är, och menar dig redligt, 405
Och som älskar din son, och förståndiga Penelopeia.
Sittande finner du honom hos svinen, hvilka nu beta,
Nära till Korax-berget, bredvid Arethusa-källan,
Ätande ymniga ållonen der, och drickande dunkla
Vattnet, hvilka åt svin framalstra det rikliga fläsket. 410
Der må du bida, och sittande allt utspörja af honom,
Medan till Sparta jag hän, det fagerqvinniga, reser,
För att Telemachos kalla, din älskade son, Odysseus.
Till Lakedaimons rymliga stad, och kong Menelaos
For han, att tidender skaffa om dig, ifall du änn lefde. 415
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Hvarföre sad du åt honom det ej, då allt du ju visste?
Monn för att han också, kringirrande, smärtor skull lida,
På frukfödsliga sjön, då andre äta hans förråd?
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 420
Ligge så särdeles han mellertid dig icke om hjertat!
Sjelf ledsagat jag honom, att han stort rykte sig vunne,
Ditländ; ringaste nöd på honom ej går, men han sitter
Lugn i Atreides' salar, och har fulltopp vid sin sida.
Visst åt honom försåt på svarta galejan de ungmän 425
Stämpla mot lifvet, innan han ländt till fädernejorden;
Dock jag förmodar det ej, förrn jorden mången bevarar
Af de giljande männernas hop, som äta ditt förråd.
Ordade så nu Athene, och honom rörde med trollstaf;
Skrynklade honom det dejliga skinn kring böjliga lemmar, 430
Ödde på hufvudet ut blondhåret, och lade derefter
Gammal en gubbes skepnad uppå hans samtliga lemmar,
Gjorde hans ögon rinnande ock, skönt vackra de voro,
Kastade honom omkring en jemmerlig trasa och lifrock,
Slarfviga, smutsiga, sölade ned af slemaste kyfrök; 435
Sedan af snabba hinden en hud påklädde hon honom,
Hårlös; skänkte derhos en käpp och en ömkelig våtsäck,
Slarfvig båd här och der; hoptvinnad var dervid en bärremm.
Sedan de rådgjort så, åtskildes de; hon sig påstunden
Till Lakedaimon begaf, och till sonen af drotten Odysseus. 440
Fjortonde Sången.