Det var morgon. Frun satt i sin säng med ett slags nattmössa af blåblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blåste i koppen och rörde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en basunblåsande kerub på en bykyrkotafla, den öppna nattröjan blottade en längesedan öfvermogen barm, och ögonen sågo morgondunkla, men innerligen förnöjda in i den ångande kaffekoppen.
»Maja-Stina!»
»Frun!»
»Mera långbullar!»
»Herre Gud, frun, vet frun hva som händt?»
Frun stirrade med vänlig meningslöshet på den gamla pigan, som stod där darrande af sinnesrörelse, hennes ansikte fick omsider mera böjlighet och hur det var, uttryckte de gamla, skrynkliga dragen idel uppmärksamhet, oro och deltagande.
»Hvad har händt?»
»Hon har gått bort i natt.»
»Hvem? Förvaltarns piga?»
»Nej. Hon själf.»