Så sjönk ansiktet och handen, och när den räddande båten kom, var hon försvunnen under bron.
Skymningen föll på, det tjänade ju till ingenting att söka så här dags på dagen, så mycket mindre som det var strömt och hon säkert flutit utåt.
Om morgonen återfanns hon. Hon hade förvarat silfverhjärtat väl, och det var med stor möda man kunde få det ur hennes hand.
Några dagar senare satt Anderson i svarta söndagskläder vid sitt arbetsbord och småsjöng en ynklig visa. Han hade haft begrafning med konjakstraktamente, och var på en gång melankolisk och glad. Hans sorg var till hälften affekterad, och suparne hade gjort honom hjärtegodt.
Han grät emellan verserna och smuttade med illa doldt välbehag på sitt toddyglas.
Hustrun kokade potatis och fläsk till middagen. Hon såg ut som vanligt, intet kunde drifva henne ur det välsignade lugn, som kommit öfver henne och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden.
»Herre du välsignade Gud», suckade Anderson, »att hon också skulle gå och dö för det där gamla hjärtats skull, som inte är värdt sextio penni, det var nu också ett Herrans eviga öde. Alltid ska vi stackars fattiga ha sorger, hur vi vänder oss, så ska vi ha sorger. Och för oss är allting dyrare än för andra. Den här begrafningen nu till exempel! Så mycket får jag inte ihop med en månads trälande.»
»Tacka och prisa Gud, ska' man», svarade hustrun med en viss salvelse i tonen, »för hvad som sker. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn. Gud ske lof att hon då åtminstone var mätt, när hon dog — en vet minsann inte hur man kommer att gå hädan.»
Så tog hon potatisgrytan från elden, satte tvättvattnet på i stället och började därefter långsamt och betänksamt äta ett stycke hvetebröd, doppadt i kaffe. Det var resterna af hennes begrafningskalas.
»Herre Gud, Herre Gud», suckade mannen.