Förgäfves omtalade hon hvilka svåra tal han räknat ut i hufvudet, hur märkvärdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden för henne, då hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro »misslyckade» och »illa, uppfostrade», allihop, t. o. m. den minsta. Han skulle ändå icke hafva klagat, om icke just den äldste, Karl August, varit sådan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig klump!
»Mamma!» Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hålet i sitt hus, såg upp till modern, som i det öppna fönstret stod och sköljde salaten, stirrade frågande med sina ljusa ögon och gapade med sin röda mun, »mamma, ä' det roligt i himlen?»
»Det vet jag inte. Hur så?»
Gossen reflekterade för sig själf utan att besvara moderns fråga.
»Nå, hvarför dör man då?»
»Gud vill det…»
»Men ä' det bättre där än här?»
»Javisst, det kan du vara säker på.»
»Hvarför ska' man då vara här?»
»Emedan, åh … det förstår du inte.»