Häradshöfdingen följde dem hack i häl, han beundrade den storväxta bondkvinnans raska sätt att röra sig, hennes kraftfulla kropps resliga hållning och hennes höfters, armars och bens runda former …, synd att hennes språk och sätt var vildinnans — hennes själ lika litet utvecklad som ett af skogens djurs. Kunde man tänka sig större motsatser än dessa två, den ena en förfinad och förvekligad baldocka, bleksotsaktig och en smula hysterisk, när något gick henne emot, och den andra, fullkomligt omedveten om allt i världen, undantagande naturen omkring henne, så att hon icke ens förstod att vara generad för sina stora, bara och smutsiga fötter, sina nakna armar och nakna hals, illa skyld af det grofva oblekta lintyget, som helt vårdslöst var hopbundet öfver det höghvälfda, solbrända bröstet?

»Kom för all del med in», hviskade den unga frun till sin man, »hon ser ju ut som en människoäterska … uh! har du parfym på din näsduk, min cypre är för svag?»

De voro nu inne i ett slags salong med möbler, som en gång varit både moderna och nya, men som nu, belysta af sommarsolen, tydligt uppenbarade sitt urblekta tillstånd och det sorgliga inflytande tiden utöfvat på dem. Här och där framskymtade en smula förgyllning på stolarnes och soffans trävirke, och på resterna af öfverdraget kunde man se att tygerna, som användts därtill, varit dyrbara. En stor spegel med ram af metall hängde liksom i skamvrå bakom ett skåp, spindelväfvar och damm fördunklade dess vackert slipade yta, rost vanprydde infattningen och ramens ornamenter. I ett af rummets hörn hade man arrangerat ett slags garderob medelst en gardin, bestående af resterna af ett präktigt, kinesiskt silkesdraperi, hvars mönster — utfördt i gobelinväf — utgjordes af åtskilliga onaturligt skapade fantasifåglar, spatserande i ett landskap af små träd och stora blommor, hvilka tycktes växa och ha rot i en märkvärdig sjö af rosenröd kulör. Bakom denna gardin tittade ett par smorlädersstöflar, några underkjolar och en rock fram; vidare dolde den till hälften något porslin och en bunt groft ullgarn. Bredvid allt detta stod, ståtligt att skåda, ett skåp af björk med klocka, rödt och gult till färgen och prydt med några väl mycket utspruckna rosor, hvilka alla vände sig mot åskådaren, liksom en rad väl instruerade landsortsaktörer i en sluttablå.

Flickan öppnade ännu en dörr och tittade in, men uppgaf därvid åter samma klangfulla, hejdlösa skratt som förut.

»Di sofver som va di döda», ropade hon, »och det fast här finns herrskap, som ä' mycke' finare än guds änglar i kyrkan! Hör, hör! Vak upp dammen, vak upp husbon', vak upp, ska di få se annat.»

»Skrik inte så högt», förmanade häradshöfdingen, »vi gå vår väg, låt dem sofva!»

»Di ä' döfva som stenar», tröstade hon, »och dammen är blind till. Men nu ska di opp, om di så någonsin ska opp.»

Hon sprang fram till en stor stolpsäng, som stod i hörnet af den stora och rymliga stugan, och ryckte och ruskade i de två gamla, hvilka lågo däri, utan någon som helst effekt.

»Han är åttiofyra år, och hon ä' visst snart nitti», berättade flickan, »och nu ä' di som andra troll, bå' han och hon, när di ha äti' midda' och kommit i softagena…

»Hvem ä' 'dammen'», frågade frun, »är det er mor?»