Sedan den unge mannen omtalat hvem han var och dokumenterat sig såsom den, hvilken hjälpt lotsen Erikson till rätta i hans tvistemål med skutan Fortunas kapten, vann han den gamles hjärta fullkomligt och fick veta Norrskärs historia — åtminstone de yttre konturerna däraf. För nära hundra år sen, berättade gubben, ägdes ön af en sjökapten, hvars far köpt den för en spottstyfver. Sjökaptenen hade på sina resor skaffat sig en stor förmögenhet och en ung hustru, som det var det egendomliga med att hon också var en annans. Elakt folk sade, att det var med förmögenheten som med hustrun — och uti dessa mindre behagliga omständigheter kunde man finna en förklaring, hvarför han hade valt en så ensam plats, långt från världen, ute i vida hafvet, till sin boning.
Hur som helst, kaptenens skutor kommo och gingo, några bragte jord och plankor, andra dyrbarare last. Den klippkantade ön, omgifven som den var af ett naturligt fästningsverk af granit och otillgänglig för de främmande, som icke kände till hamnen, var skyddad äfven för hafsvindarne och gaf den kloke och flitige jordbrukaren god lön för sitt arbete. Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere, medan på höjderna tallen och granen växte. Rönnen, strandalen och aspen grönskade, knoppades och blommade på höjder och sluttningar, den vilda rosen doftade, och när sedan en del af skogen omordnades till park och kaptenen planterade bok och lind, gick väl den första trädsorten ut, men den andra grodde, slog rot och växte upp samt blef stor och väldig.
Då för tiden var den västra delen af ön åker och äng. Kaptenen uppförde ett fähus för sina kor, ett stall för sina hästar och får, och ett boningshus på sexton rum för sin familj och sitt folk.
Här inne höll man både gudstjänst och supgillen, allt som det föll sig… När skutorna kommo hem från främmande land, spelade kapten själf upp till dans på sin fiol, och så dracks det och sjöngs och festades dagen om och natten och dagen därpå med. Det var ett gudlöst lefverne och det tog sin ända med förskräckelse…
»Var ni med då?» frågade häradshöfdingen. »efter ni vet allt det där?»
»Det var för hundra år sen», svarade den gamle, »men min far var matros den tiden, och han var med om ett och hvarje, han. Det var oroliga tider då, och mycket fick ske, som nu inte får passera; men en vacker dag kom det folk från sta'n till ön, och när di hade talat med kapten, lär det ha varit, som om fan hade farit i kroppen på honom. Han for ifrån allt ihop, tog med sig hva' han kunde, förstörde hva' han kom åt och sålde resten till min farbror, en fiskare, som inte hade barn och som hade lagt af lite' på kistbotten. När han dog, ärfde far gården. Men då var den inte mycket värd mera. Far förstod sig heller inte på jordbruk — det gick som det kunde och när jag kom till, förstod jag det inte heller bättre, utan lät allt förfalla ännu mer; för resten tyckte jag mer om att fiska och låta Anders Erikson sälja fisken i stan. Hustru min är Anders dotter förstås; förr hade vi fem kor och en häst — nu ha' vi bara en ko och Fjollelena.»
»Är det er piga — hon där borta?»
»Ja, vår piga, och vi ha tagit henne till fosterdotter — hon heter Fjollelena, det namnet hade hon fått i fattighuset. Men hon tycker allt om oss gamla, som om hon vore vår egen… Vi hade en gång en egen dotter, men hon ä' borta.»
Det ryckte till omkring den gamles mun och rösten liksom stockade sig i halsen på honom. På en stund kunde han ej fortsätta.
»Så tog vi henne här från socknen; det var ett kristligt verk att ta opp henne, sa's det. Våra två söner ä' resta till Amerika för femti, sexti år sen … nu ä' vi ensamma.»