"Kusin, — jag får väl säga kusin efter vi nu blir tjocka slägten, — kusin kan tala uppriktigt med mig, alldeles som om inte den gamla söta gubben där fanns, han hör inte mycket nu, stackare, och om han sku' höra, sku' han ändå int' kunna tala om, så skralt som det ä' med alla gångjärnen! Kusin vet att männen ä' ena skröpliga kärl, di, när di engång börjar… vi ä' lika gamla, Mattias och jag, men där ser kusin hur det går. Han är redan slut, och jag kunde gifta mig ännu engång, jag, och börja på ny kula, så rask är jag. Ska' man gifta sig, kusin, så ska' man ha något att ta på. Det skall vara krigsmanskrafter, kusin, när man skall föda fram barn i världen, och min Mattias var också riktigt bra på landet, men här i stan, kusin, här dugde han inte.
"Sitt ner, bästa vän, och välkommen i gungstolen, nå, hur står det till med hälsan och kärleken?"
Lämmenen satte sig, fick skorpor och kringla till kaffet, åt och drack.
"Hela stan talar om miraklet", pratade moster, "liksom om det nu var något! Doktor Collin sade ren längesen att hon gärna kunde stiga opp. Hela året har han ju gått där och gnidit och plaskat med henne. Hörde kusin hur han körde ut Barnabasföreningen som halft osat ihjäl henne med sina sjumilslånga predikningar och gjort henne halfgalen med sina psalmsjungningar? Det blef annat när han fick kommandot, ett luftande, ska' kusin tro! Han satt i henne mat och dryck, och rentvättad blef hon. Det kosta' på pinadt skinn att lägga af helgonglorian så länge, men doktorn tålte inte prut. Han hade en sjuksköterska med sig, och det hjelpte inte att krusa".
Moster skrattade, och gaf pastorn ett klask på akseln.
"Tala om nu, helt unter uns", sade hon, "hur gick det till, var det aftalt, eller var det stundens ingifvelse? Kusin är ju en redbar själ, tala om alltihop är han snäll, jag tycker det ä' så roligt!"
Pastorn var en smula generad, nog hade han hört talas om att kyrkoherdskan var originel, men han hade aldrig tänkt sig att man i en prestgård kunde finna en i så hög grad ovanlig, ja så världslig person som moster.
Han log mildt och godmodigt, blickade liksom urskuldande på onkel Mattias som alltjemt försjunken i egna tankar satt och stirrade framför sig in i kakelugnen, samt påbörjade ett litet värdigt tal med denna klingande vältalighet som förskaffat honom så många vänner.
"Det var ett Herrans under", slutade han, "och jag, hans ringaste tjenare, var det ovärdiga medlet".
"Snick, snack", afbröt moster. "Nå — kusin vill inte ut med det, alltså: det var kärleken".