"Men pappa, om han är gift, dömes han då inte af hustrun, ifall han — gör orätt?"
"Det är just hvad de oförståndiga hustrurna göra, men det är dumt, ty då blir man led vid dem".
Luba teg en stund, — "hvarför få männen ostraffadt göra ondt, envisades hon, och inte vi?"
"Göra ondt, hvad är det?" Postdirektörn satte den släta pannan i rynkor. "Hvem talar om ondt, det är just det jag säger, att det som är 'ondt' för kvinnan inte ens kan vara en oförsigtighet för mannen". Han höll upp en stund, men fortsatte snart: "Dessutom skall jag säga dig att vi män ha helt andra frestelser än ni, helt andra och svårare".
Luba såg nu med största uppmärksamhet på sin far. Hon studerade hans ansigte som om hon i dag för första gången såg det i sin rätta belysning.
"Frestelser", upprepade hon. "Hvad är frestelser?"
"Du är så ung", sade postdirektörn och krassade sin pipa, "det kan du inte förstå. Vi ska' gifta dig tidigt min flicka, så du kommer i riktig fåra straks. Se så, se inte så filosofisk ut, lilla toka, gör dig nu riktigt iordning och håll dig rak… doktor Collin är ett godt parti".
Postdirektörn var åter på utmärktaste humör, skämtade och pratade "tok" med sin älsklingsdotter. Men hon tänkte på annat. Slutligen utbrast hon, alldeles oförberedt:
"Jag vill inte gifta mig! Jag vill sjelf ha lika stor frihet som min man. Om jag har frestelser vill jag inte plågas för det inte; Jag vill vara fri, jag också. Det är för lumpet som hustrurna eljes ha det!"
"Jo det var vackert! Hvad är det för principer! Har man hört på maken! Du frestelser! Jojo! — Hvar har du fått det där ifrån? Ämnar du bli nunna och predika moral — som systrarne, hvad?"