Då hade han ju tillbjudit henne sin vänskap, sin goda råd. Om hon nu skulle bringa samma samtal å bane, få honom att förklara sig tydligare. Det voro roligt att vinna hans vänskap, kanske hans kärlek. Ja, hans kärlek! Tanken på detta kom henne att spritta till! Hur lyckligt att bli älskad af en sådan intressant man.
Hon såg på honom, halft, utan att vända hufvudet. Hon observerade hans vackra, stelt men högt burna hufvud, den ädla formen på hans panna och näsa, och med ens föll det henne in, att han liknade någon… hvem var det?
Var det den ryske målarens bild af folksagans demon, eller var det han, hennes egen vinterdröm?
Jo, det var han, fantasihjelten, den underbara drömvännen som så länge hållit henne fängslad. Endast att uttrycket i ansigtet fattades. Doktorn gick där lugn och sansad. Om hon kunde få honom att flamma, att bli entusiastisk, att bli varm!
Hon ville så innerligt gärna vinna hans hjärta.
Sakta gick hon emot honom och bad honom hjälpa sig att gå nedför berget. De andra gingo krokvägen, men de kunde gärna gå den gifna. För att inte falla vid de branta klyftorna lutade hon sig tungt mot hans stadiga arm som höll henne fast.
Om han bara inte haft detta halft försmädliga sätt — någonting på engång protegerande och hånande. Han älskade henne säkert, hans vänliga blickar kunde ju ej bedra, och så besökte han ju dem så ofta, hela vintern åtminstone en gång i veckan, och nu ännu oftare.
Luba kände sitt hjärta slå allt häftigare ju fastare han höll henne.
Där var en klyfta. Han tog henne om lifvet och lyfte henne öfver.
Hon såg upp, in i hans ögon med en blick så eldig att doktorn blef helt skrämd. Och hon tryckte sig intill honom med en suck ur djupet af sitt hjärta.
"Ni liknar den som jag håller af", hviskade hon, "isynnerhet i afton. Vet ni hvem jag håller af? Jo, nu skall ni höra! Men tala inte om det för Lina eller Anna hör ni, det måste vara oss emellan!"