Doktorn satt lugn vid styret. En gång såg han tillbaka mot stranden. Ljuset i ett af fönstren i villans öfre våning lyste ännu mellan träden. Där bodde hans hjärtans kär.
Båten gick allt långsamare framåt. En salt, fuktig dimma steg sakta upp och blandade en kärf smak till cigarrernas doft.
Bak klipporna steg månen fram. Snart stod fjärden i glänsande silfver, likt en oändlig skifva. Klipporna fingo liksom en drägt af ljus. Först framemot midnatt landade båten vid Sandviksstrandens djupa hamn.
Och i ett aflägset kyrktorn slog uret långsamt tolf medan klockorna ifrån Sveaborg läto höra sina toner, son dallrande foro öfver vatten och land.
4.
TVÅ SYSTRAR.
Lina som hade sitt lilla rum på vinden invid Lubas märkte när hon kom upp efter att hafva lagt in silfret där nere, att systern ännu var vaken.
Hon lyssnade. Den lilla brukade eljes icke vaka så länge efter en sådan afton. Hon tyckte sig höra en snyftning. Men nej, det måste ha varit ett misstag. Allt var åter tyst.
Så klädde hon af sig, kammade sitt jemna prägtiga hår, och närmade sitt ansigte till spegeln för att betrakta det riktigt noga.
Med strålande ögon såg hon på sig sjelf. Gamla Lina, tjugufem år och icke vacker! Kantiga drag, mors spetsiga näsa och grå hudfärg, läpparne tunna och hakan litet lång, det var hennes skylt.