"Men sådan var icke Lina. Jag har talat med henne därom. Det är en karaktär.
"Ibland är jag tacksam att hon gaf mig korgen! Jag kom på det viset aldrig att se henne visa en svaghet. Jag tål inte svaghet. Det är märkvärdigt att kunna uppoffra sin egen lycka för en annans som hon för denna syster. Det är starkt! Det är stort! Jag kunde minsann ännu engång gå och bli kär i henne, och det på allvar".
Doktorn hade talat för sig sjelf, häradshöfdingen hörde icke på, och skulle icke förstått honom om han hört.
Han var en i förstånd underlägsen natur, men god och finkänslig. Han hade i allmänhet högst inskränkta vyer, hvarför det ansågs som ett rent mirakel att han kunnat taga både studenten och kameralen så han af sina välvilliga umgängesvänner kunnat avancera ända till att få titeln af "häradshöfdingen". Hans mor var hans allt i allom, hans föresyn, hans orakel.
Och af henne hade han ärft sin vänliga, finkänsliga natur.
De begge herrarne sutto länge tysta.
Slutligen stego de upp, gingo uppåt vägen och vände sina steg mot bron, det fanns intet annat råd, nu måste de gå till fots, efter där ingen båt kom.
Landsvägen gick i vackra bugter, foglar sjöngo i alla träd, folk stodo på gårdarne och samtalade, här och där spelades på dragharnionika, arbetstiden var förbi, och kvällsvardsrasten i den sköna aftonen lockade alla ut ifrån de kvafva små rummen.
"Jag fick aldrig höra något ordentligt om Donners", sade ändtligen doktorn, "hur är det nu?"
Häradshöfdingen hade blifvit som förvandlad. Collins förtroende hade gjort ett eget intryck på honom. Han visste icke hur han skulle uttrycka sig i en så delikat sak som denna.