Hon skulle först värma sig hos syster Lina, innan hon kom in. Med ängsliga steg gick hon fram och neg för Lina, gick så åter till dörren och satt där, nästan som en supplikant, med klappande hjärta, inandande denna instängda, heliga luft med hvilken hon tyckte man insöp idel gudsfruktan och rena, höga tankar.
Lina var ifrigt sysselsatt att vid kakelugnen värma oljedukar för den sjuka hvars liggsår måste skötas med största försigtighet och noggrannhet.
Den unga flickan såg på henne med den undran och nyfikenhet man kunde tänka sig att hon kunnat egna en eremit, eller någon uppenbarelse från en annan värld.
Lina fick ej straks tid att tala med den nykomne, hon såg henne knappt, så upptagen som hon var.
Men snart gick hon till henne, sade några tacksama och vänliga ord, klappade hennes rosiga kind, och frågade henne en smula om hennes hem och hemförhållanden.
Den unga flickan rodnade och svarade nästan ohörbart, allt under det hon fortfor att med vördnad betrakta fröken Donners syster.
Slutligen tog hon från fickan ett bref och räckte det till Lina.
"Det är från mammas kusin, doktor Collin", sade hon, "han har varit utrikes nu i mer än tio år, och när han fick höra att jag gick hit i natt, så skref han det här".
Linas bleka ansigte blef blodrödt då hon under lampan såg utanskriften på det lilla brefvet. Men rodnaden på hennes kinder slocknade snart igen, och hon läste med ett litet svagt leende dessa ord:
Till Lina!