— Ja, vänta bara, när jag blir stor, skall jag bulta ihjäl pappa, och jag skall supa så jag blir rigtigt stark, och då skall jag ta en dugtig sten och slå i hjäl honom med den. Fan ska' ta honom.
Under det stojet och larmet var som värst, smög Kajsa sig ut och in till sitt igen.
Barnet låg i slummer. Modern böjde sig öfver det. Det låg der, icke mer så blekt som förut, icke i orolig, qvidande sömn, det sof lugnt, och kindernas färg hade af sömnen blifvit purpurröd.
Kajsa satte sig vid bädden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att klaga öfver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga penningar, lönen var må hända innestående. Eller — han hade kanske hyrt dem ett kök i staden — kanske köpt bohag och kärl dertill. Hvad visste hon, hon förstod honom ju icke!
Ångern kom med blygseln. Kanske frös han nyss, då han kom, och hon hade ej ens kokat honom en tallrik välling att värma sig med! Han hade kommit öfver den svaga isen, vågat sitt lif för hennes skull, och hur hade hon emottagit honom? Hon blygdes öfver sig sjelf.
Hon glömde slagen och skymforden och mindes blott sin egen orätt.
Hon lyssnade, — det var nu alldeles mörkt. Man hörde hur stormen tilltog der ute, den vanliga nattstormen. — Han är säkert redan i staden —, tänkte hon, — eljest vore hans lif i fara, stormen rycker så fort upp den ännu tunna isen.
Hon gick till det lilla fönstret och såg ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var mörkt.
Hon öppnade dörren och gick ut på vägen. Lika ogenomträngligt. Det var blidare än nyss, ett tätt duggregn flöt ned, det stormade, man hörde bränningarne der nere vid Långviken, de körde häftigt upp mellan isstyckena mot klippan och föllo så åter skummande ned. Det lät som rop af måsar, det dånade i träden borta vid hagen, molnen jagade fram med ett sus, i magasinerna hven det genom de öppna fönstren, det knakade och brakade, gnisslade och tjöt öfverallt der vinden fick ett motstånd. Nedifrån stranden tyckte hon sig höra hur isstyckena med dån slogo mot hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det lät som en kamp mellan osynliga, väldiga makter. Sjalen svepte hon tätare omkring sig, men stod ändå stilla och stirrade ut.
Ja … nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det ställe på vägen ifrån ön och till staden, som ansågs farligast, detta ställe hade han ju passerat allra först, således för mer än en timme sedan. Sedan var han ju i skydd af Lappvikslandet. Måhända gick han upp der, eller kanske först vid Gräsviken. Hur som helst, han måste nu vara i skydd. Gud kunde väl ändå icke straffa så grymt. Han kan icke vilja göra menniskor så olyckliga.