De små fingo sköta sig sjelfva. Hon hann icke. Måste ju »uppehålla lifhanken» med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till björkbacken närmast husen, der vallgrafvarne från 1854 samt tältgroparne ännu påminte om den tid, då Drumsö var lägerplats för en större styrka rysk militär, hvilken så godt den kunde sökte gömma sig undan engelsmännens kulor bakom batterier samt i källare, grottor, grafvar och gropar.

De små trifdes så godt i fördjupningarne, der fordom tälten stått. De lekte med skärfvor af granater eller bomber, som de hittat närmare stranden, gräfde gropar i sanden, funno fragment af svärd eller gevär, af kaskar eller gamla värdelösa bleck- och jernkärl, som militären begagnat. Än jublade Nadja i sina lekar, än skrek hon, öfverdrifven i sorg och glädje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig. Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och öm, det var alltjemt hon, som fick rätt. Alla hennes rörelser voro häftiga och buro en prägel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var så förståndigt, så lugnt, öfverlägset och brådmoget, att det på betraktaren af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera honom.

Det var som om han redan vid sju är förstått lifvets allvar. Systern såg ut som om hon icke ens vid trettio år skulle komma att förstå eller vilja förstå det.

Det var en söndagsmorgon i början af augusti. Kajsa hade hvilodag. Stugan var nästan lika ren som förr, ehuru det nu var svårare att hålla den snygg. Der inne bodde så många. Hon och barnen på ena sidan, på den andra gamle Stor-Jaska, numera förståndsinvalid, utsläppt från dårhuset på grund af obotlighet, oskadlighet och — medellöshet.

Han söp ej mer och var således fullkomligt ofarlig. Hans kraft var också borta till en del, han arbetade ej mer på tegelbruket, utan användes till utarbete på åkrar och ängar. Men stundom kom det öfver honom ett gråtanfall, och vid dessa tillfällen kunde intet förmå honom att lemna stugan. Han satt då på sängen med händerna för ögonen. Anfallen räckte ett dygn eller så omkring. Sedan var han åter flyttbar. Hans ögon stirrade uttryckslöst framåt, han suckade och teg samt lät Kajsa leda sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete såg upp till henne som ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes röst blindt, liksom en hund sin egares. Sju år, tillbragta i cell, hade gjort honom kraftlös, vansinnet hade öfvergått i fånighet och apati, han skulle gått under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om vintern, hon födde och klädde honom, och hans lilla arbetspenning, som han under sommarmånaderna förtjenade, var hennes enda reela vinst. Den understeg dock betydligt hennes utgifter för honom, men — hon hade nu engång adopterat denne öfvergifne.

I dag skulle Kajsa ut för att andas en smula luft i skogen; hon hade läst högt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hört på, från den plats der han satt med händerna hopknäppta och den kolossala öfverkroppen slappt framåtlutad. De voro trötta af solbaddet inne i det qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om barnen, det var sällan hon hade tid med dem nu.

Hon gick förut i svarta söndagsklädningen, den samma hon bar på mannens begrafning. Hon gick långsamt och med blicken fäst vid marken. Stor-Jaska följde efter. Han följde henne tanklöst i hälarne, andäktigt, allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade gärdet och närmade sig björkbacken. Begge stannade, det var musik deruppe, man spelade inne i någon af tältgroparne … hvem kunde det vara?

Kajsa gick närmare. Hon smög sig fram så sakta hon kunde. Hon steg upp på kanten af en af vallarne och stannade der. På bottnen af gropen sutto barnen, hennes båda barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till hälften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vänd åt systern och musicerade.

Barnet märkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med ögonen drömmande fästa på träden der uppe spelade han ett märkvärdigt instrument, hvars ton stod i intet förhållande till dess utseende. Än lät det som en dålig fiol, än som en guitarr, än hade det något af en kanteles metallton.