Nadja, som roat sig med att kasta på Stor-Jaska hela kaskader af fuktig sand, reste sig nu och lät den stackars fånige jätten springa hemåt på fyra fötter. Hon satt sjelf på hans rygg och »körde». Det var hennes favoritnöje, och han lät henne hållas,
Om en stund glömde de flesta af den lilla familjen hela scenen från björkbacken, då de vid grötfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast en glömde den icke. En liten blek åttaåring, hvars hjerta våldsamt klappade af fruktan för att förlora sitt älskade sällskap, sina egna händers verk, sin spellåda, som af mor så omildt kastats upp på spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde nå.
Men — gudskelof, hon hade icke bränt upp den, icke trampat ihjäl den — endast skiljt dem åt, de goda vännerna. Och han suckade vid gröten och glömde ej sin sorg förr än klockan 8 på aftonen, då Nucku-Matti kom och bar honom bort till Drömöarne, der kanske för honom hela himlen var full af fioler.
* * * * *
Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle sättas i lära. Men i hvilken? Pojken hade ingen lust för något. Han hade sjelf helst velat i skola, men det var omöjligt. På Drumsö fans ingen sådan. Och i staden kunde han ej bo. Det hade hon ej råd till.
Således, till hösten i lära. Under sommarn måste han hjelpa till med allt möjligt.
När det led mot september, fick han en omgång nya grofva kläder, sydda af mamma sjelf. Stöflarne voro något för stora, de voro ett arf efter far. »Man kunde binda fast dem vid smalbenet, så sutto de nog på», förklarade mor och tillade: — Under de långa byxorna syns det för resten inte hurudana stöflarne äro.
Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en prägtig utstyrsel, tyckte Weli, värdig en prins. Och han längtade nästan till den dag, då han skulle få alla de nya kläderna på sig, ehuru han visste, att han på samma gång skulle lemna hemmet.
Mjölnarn på andra sidan ön, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom. För maten. Det var inte så illa för en åttaåring att kunna förtjena sig maten sjelf. Weli var riktigt stolt.
Det var sista qvällen i hemmet. Han hade redan emottagit flere förmaningar att ej vara så drumlig, så tanklös, så lat. Utan utmärkt på allt vis. Den lille hörde på, men orden susade förbi hans öron som en vind. Han tänkte på annat. Han förstod ännu icke afskedet. Då modren slutat, bad hon honom göra knytet i ordning … de nya kläderna hängde på bodvinden.