Nej, icke död. Mjölnardrängen förklarade helt lugnt huru allt gått till. Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skött honom hos mjölnarens, men han grät och ville hem till mor. Och en af karlarne visste, att doktorn skulle vara på middag i dag på herrgården hos ingeniörens.
Kajsa tog det långa, tunga barnet, bar det på armarne och förde det i säng. Armarne hängde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blått, fruset, en strimma af blod klibbade fast håret i pannan.
— Hvar har han fallit, är det i pannan som han slagit sig? — frågade hon.
— Åh nej vars —, svarade drängen och ref sig i hufvudet. — Maja trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och pojkbytingen sprang efter henne för att dra henne undan. Och med det samma han slängde flickan ned och frälsade henne, fick han sjelf ett slag, först i förbifarten ett som inte var hårdt, men träffade i pannan. Men si, så kom den andra vingen, och den knäppte till med en så jäklig fart i axeln, så armen allt var nära på att lossna från kroppen på'n…. Anders der fick tag i benet med det samma, och när vi skulle bära in'en, ville han hit, och nu ä' vi här.
Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och sände Anders till herrgården efter doktorn. Sjelf tvättade hon såret, baddade hufvudet, drog af stöflarne, men vågade ej röra vid kroppen. Den lille qved så erbarmligt, så fort man rörde vid honom.
Hon hade hittills alltid varit så kall emot honom. Aldrig smekt detta barn. Aldrig varit öm. Men nu brast isen.
Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och stälde allt så godt hon kunde. Rena lakan och örngott, — mjukt och fint skulle han ha.
Vägledd i den mörka farstun af den sjukes snyftningar och klagan, trefvade doktorn efter låset och kom in. Han var mörkröd efter middagsvinerna, trumpen öfver att nödgas gå i mörker och snö ut till denna koja, hvars yttre alltid förefallit honom så obehagligt och motbjudande. — Lys mig — befalde han utan att ta af sig öfverrocken. — Här!
Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon tände ett pertbloss och gick närmare.
Läkarn såg vid första ögonkastet hvarom frågan var. Han slängde bort hatt och öfverrock och miste vinfärgen. — Bort med kläderna —, skrek han till Kajsa, — och skynda sig så fort hon kan.