Om han hade kunnat försörja henne, så hade det kanske varit ett skäl. Men det kunde han inte. Bara till hälften. Han var för klen till en mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. — Ryggen var midt itu redan då jag föddes, — sade han sjelf; — och när de skulle lappa ihop'en, blef det galet. — Puckeln var ovanligt svår, sned och hög. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett hår, borstigt och okammadt; stora öron, röda och dessutom utstående liksom handtagen på en kruka, visade sig mellan hårtestarne. Han hade en liten näsa, som gick och slök luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se honom den vägen rakt in i halsen, påstods det.
Någon skönhet var han således icke. Och hon tog honom ändå. Menniskan var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Då var hon nitton år, såg ut som »folket gör mest», var flink och dugtig; det var ingen af tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe på herrgården så bra som hon.
Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sådant der, men det fick han lägga bort. Kajsa tålde inte musikantlifvet. Hon tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende på hela Drumsö. Han hade sin verkstad i ett rum på »Torparbacken». Så kallades den lilla byggnadsraden uppe på kullen mellan fälten. Den låg inklämd och inkilad mellan gärdesgårdarne, alldeles invid vägen som ledde förbi rian, ladorna och spannmålsbodarna, icke långt ifrån tegelbruket.
Det var ett par usla hus. Förfallna, grå och osnygga. Ständigt lika smutsig var gården och vägen derutanför. När solen sken, stank den torkande, orenliga leran i värmen, när det regnade, stod hela gården och blänkte, det var en svart, djup, bottenlös välling, soporna drunknade, till hälften i smörjan och här och der stack det fram en gammal känga eller en trasig tallrik. På ena sidan, högre upp, fans en liten täppa, som kallades Rellu-Calles »trädgård». Der tvinade två små krusbärsbuskar, hvilkas bär liknade enkartar till storlek och kulör, dessutom funnos der några solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula kronor, stirrade upp i skyn efter strålarne, spärrade ut med bladen och stretade emot det orättvisa behandlingssätt de voro utsatta för, i det de sågo så sjukligt gula ut som det var dem möjligt. En potatisplanta stred om utrymmet med en frodig tobaksväxt, men torfvan var för liten och de vantrifdes båda. Triumferande och stolt reste sig deremot en buske nässlor, de voro utan vidare pretentioner nöjda med förhållandena och sträckte sig så högt som möjligt upp mot husväggen. Rellu-Calle hade glädje af nässlorna, de trifdes bra och voro så gröna, att det riktigt gjorde honom godt i ögonen att se på dem.
Han delade rummet med drängen och dennes familj. Det svarta, otrefliga rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, då kunde han sitta hela dagen ensam vid fönstret, der hans bord stod. Han arbetade så flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med sylen och sömmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick sömnigt. Hans natur var så.
Hon deremot, hon låg på golfvet i ingeniörens stora sal med de sex fönstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren så att hon sken, det var en lust att se på henne, lika mycket hvad hon gjorde, antingen hon bakade, bryggde, stöpte ljus, väfde eller tvättade. Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den bästa af alla pigorna.
Nå, hon skulle nu ha honom. Dagen efter bröllopet flyttade hon till torparbacken, och drängens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade, gräfde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. På den sjunde grät hon. Men på måndagen började hon på igen. Tvättade, sydde och strök. Rellu-Calle tappade becktråd och syl, han satt utanför på gården med sitt bord och glömde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den öppna dörren, der hon syntes, hans hvita tänder lyste, och hans ögon skeno af en glädje, så ny och stor, att han ännu ej kunde fatta den. Det blef icke mycket med hans arbete. Han funderade — öfver sin lycka. Öfver alla verldens ting. Medan han såg på henne, flögo hans tankar — långt bort.
En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersökning. Kajsa fann i fickorna någonting, som skulle skrämt lifvet af en hufvudstadspiga. Men hennes känsla för honom var »långmodig och förlåtande», hon vände ut och in på fodret, innehållet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio eller tio, de galopperade nedåt gården, och Rellu-Calle såg med en undergifven blick den hårdhändta afskedshelsning hon gaf en, som icke ville i väg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans bästa kamrat, född och uppvuxen i rockfickan, en så älsklig tam en, och just den skulle dödas så der omildt. Han hade dem kära, dessa bruna »torrakaner», de förstodo honom, han behöfde bara skrapa på ficklocket så kommo de fram, — de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha frukost … vattvälling.
Nu var det slut med den fröjden. Vännerna voro borta och döda allesamman. Hans kärlek tålde dock vid denna knäck. Kajsa hade intet hjerta för dessa varelser, som hon i sitt oförstånd kallade »ohyra» — men han förlät henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med knif, tvättade den med borste, vädrade den och lappade den. Så kom byxornas tur. Och sist ägaren sjelf.
Hon var med i bastun, basade på med en ny qvast, skurade om honom, »baddade» och gned. Kamraterna förtäljde, att hon lånat torparmors fårsax, och att Rellu-Calles långa hår strukit med intill sista strået. Hon såpade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval höll hon så länge på, att han var alldeles hudlös af idel renlighet. Der fans icke en skugga af beck mer; ej ens på fingrarne. Utan ett ljud klädde han på sig efter processen, kröp i sina nytvättade underkläder och gick vid hennes sida hemåt, så föga lik sig sjelf, att han icke rätt visste hvad det var åt honom — han var visst icke »riktigt frisk».