Det hade regnat i flere dagar, men höll nu upp. Gångarne, som ledde till den lilla villan, sågo ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade simmande små öar; astrar, georginer och löfkojor hade lidit skeppsbrott och slogo med brutna stjelkar för aftonvinden. De sista dagarnes storm var slut, men det blåste, ännu något.
Det var en riktig fest här ute på landet att få höra en smula musik. Nadja var hemma på besök i Torparbacken och förde aftonmjölken ifrån gården till Hadenäs. Någon nytta skulle hon göra, stora flickan. Sexton år och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat på en femton, sexton olika ställen. Blifvit bortskickad från det ena huset till det andra, hon »passade» aldrig. Till hennes mor hade man ständigt sagt, att hon var för barnslig, för oförståndig, för slarfvig, ja, en mindre finkänslig matmor hade till den för sin ordentlighet och ärbarhet kända Kajsa rent ut sagt, att dottern var »en dålig natur».
Nu var hon återigen utan plats … gick ledig och fick springärenden än af den ena och än af den andra. Hon var en glad flicka, »slängde käft» med hvem som helst, sprang och flög, böjlig och vig, smidig som en videqvist.
Det fans vanligen ingenting, som kunde få henne att stå stilla, allting började hon på med och ingenting slutförde hon… Samma tröttsamma ifver, samma energi i hvad hon företog sig. Hon var stark som en karl, det fans ingen af drängarne på gården, som hade fått henne att »niga», då hon spände armmusklerna till motstånd.
Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rödkrusiga håret nedfallet, de stora, kraftiga händerna på höfterna, och så framlutad mot det öppna fönstret. Mellan albladen såg hon in i salongen. Der var hemtrefligt och behagligt. Alla möbelöfverdrag och draperier voro af ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande tallved, ett rödt sken upplyste pianot i andra ändan af rummet, unga fröken satt med ryggen åt Nadja, som endast såg hennes långa bruna flätor och då och då rundningen af hennes kind.
Herr Atte sjöng en tysk vals. »Du hast Diamanten und Perlen, hast alles, was Menschenbegehr…
Und hast die schönsten Augen — Mein Liebchen, was willst du mehr?»
— Usch, hvad var det som prasslade? — fröken for upp, som om hon sett ett spöke, — hvem är der bakom fönstret? — Hon sprang dit och kom i tid för att se Nadja med mjölkkannan i händerna rusa till köket.
— Den der otäcka pigan från Torparbacken — sade hon, — det är en obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?
Adolf jakade. Frun i gungstolen invände, att det var en vacker flicka i alla fall; hon hade någonting sydländskt, varmblodigt, som intog.