— Tack skall du ha, Naja. Är det här ditt rum, din jungfrukammare?
— Jungfrukammare? tror du jag bor i jungfrukammare? Det här är vårt rum, unge herrns och mitt.
— Jag är glad att du är frisk nu, det var hårdt för mig att höra att du var dålig! Hvarför kom du inte till mig, fast jag bad dig så mycket i alla bref, och fast »nya drängen» hade släde med kuddar i, för att du skulle åka beqvämt?
— Tala inte om det der eländet, mor! Jag ville inte ut till landet och höra dina predikningar, det var bättre att vara här, der alla flickorna ä' likadana som jag.
— Du vet, att jag aldrig fördömt dig, se'n du sade mig, att du hade »sådant blod» — hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, säga dertill? Jag hade förstås alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde rå på vårt blod. Då jag var ung —
— Så var du väl ett likadant mähä som nu?
— Nej, men jag stod emot.
— Stå inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan säga ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som jag! Du var också sådan! — att du hade din ryss till presten, var en småsak… Och så, hvem har det nu bättre af oss? Du har aldrig annat än svultit och bott i en svinstia sådan som Torparbacken, du med din presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag! jag har alltid haft trefligt, åtminstone se'n jag slutade tjena, och nu — nu har jag det mycket bättre än sjelfva frun här i huset. Hon får bara mat och kläder och får se herrns sura miner, jag får mat och kläder och dessutom lön. Och så får jag mycket på köpet … nej, mor, det enda som lönar sig, det är att — — vara glad!
— Herre Gud, att det är min Nadja, som talar så… — Kajsa suckade och knäppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna händer i hop öfver magen. — Herre Gud!
— Himla dig inte, mor, det är så bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft hälften så godt.