— Då blir din lön liten, och du har fått vanan att vara förnäm, krusas för och firas, lefva stort och vara hög af dig.
Nadja blef blossande af vrede. — Kom inte och skäm ut mjölken för mig, — ropade hon. — Då det är slut med det här, får jag en annan. Tror du det inte fins herrar nog här i sta'n? Jag får hvem jag vill, jag är både ung och vacker nog för hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga flickor, så ha vi ingen annan utväg. Svälta eller njuta. Nå, jag har valt. Adjö med dig, mor! Du har valt det andra slaget.
Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade, munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och välskött, drägten vårdad och dyrbar — och hon var en vacker illustration till sina egna ords — sina egna lefnadsåsigters riktighet.
Modern stod vid dörren, blek, böjd och nedslagen. — Adjö, barn, — sade hon, — när du kommer i nöd, så är min stuga öppen. Mitt hjerta likaså. I din säng har jag alltid de finaste lakanen, de med hålsömmen. Så länge jag kan, skall jag arbeta för dig, det skall kanske en gång behöfvas.
— Tack, mor! — Sinnet hade gått öfver och Nadjas ansigte uttryckte åter vänlighet och hjertegodhet. — Nog är jag en slarfva, mor, men dig glömmer jag aldrig! Så gå nu, hälsa Samu och tacka. Säg att jag har det bra, riktigt bra.
Mor och dotter skildes. — God är hon, — suckade Kajsa, då hon stängde dörren efter sig, — men — — inte har hon Velis hjertelag! Alltid skall det vara någonting. Gud pröfvar oss menniskor. För mina synder får jag nu det rättvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre börda än man godt tål vid. — Hon torkade bort ännu en tår med sin tjocka ullvante, påträdde i farstun sina lädergaloscher och tågade ned åt Sandviksstranden. Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon hemma.
* * * * *
En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet … åtminstone då hon icke hade annat att göra.
Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand, jemkade stilla och nästan blygt om garneringen på täcket och betraktade den sofvande lilles ansigte med undrande glädje.
Nadja krökte föraktligt läppen; den lilla bleka och tunna kommerserådinnan, hvars vacklande hälsa icke tillät henne att sjelf sköta om och amma sitt barn och som af läkarne var förbjuden att vaka eller eljes anstränga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om denna fina och delikata varelse, som mera tycktes född att lyda än befalla och hvars hänsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman, hon föga uppskattade. Fru Elise var ännu helt ung, dotter af en ansedd finsk embetsman och för ett par år sedan gift med den rike enklingen kommerserådet Guroff. Hon var litet skolförläst, då hon gifte sig, ytterst osjelfständig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska och engelska romaner. Hon kände alls icke till verlden och var, då hon steg i brudstol, så oskyldig och oerfaren som en treåring. Hennes mor, fru assessorskan, var af den åsigten, att flickor skulle uppfostras i fullständig okunnighet om allt, som hörde till verkliga lifvet, och hon hade lyckats. »Lilla Elise» — hon var mera sylfid än qvinna — blef maka och mor, nästan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till mötes, och utan den ringaste förmåga till motstånd, hvad man än bestämde öfver henne.