Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur tacksam, hur gladlynt och lättledd. Han — han var nu död, visst hade han kunnat vara litet mera proper och litet mer »om sig», men — han hade ju aldrig förr haft någon, som uppfostrat honom eller vårdat sig om honom.
Ingeniören på gården tillät Kajsa att bo qvar på Torparbacken. Endast att hon skulle ta herrskapets tvätt och hjelpa med skurningen deruppe. Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behålla rummet, hon skulle verkligen komma att behöfva det.
På vintern föddes pojken. Han var frisk och färdig, stark och dugtig, man kunde se på honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern, det var hans lycka, en sådan far bör man ej likna, en sådan borde ju egentligen icke ha barn. Han borde öfver hufvud taget alls icke finnas till. En otäcking sådan som Rellu skulle åtminstone aldrig tillåtas gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda glädjestråle. Det är de bättre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall få mera. Och den, som eger litet, skall mista äfven det…
Men Rellu-Calles son var en präktig pojke, han frodades, blef tjock och fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek nästan aldrig, log mest, hade små, djupt liggande ögon och fina, långa, ljusröda fingrar, hvilka ständigt grepo i luften liksom efter för andra osynliga fjärilar, som flögo omkring honom der han låg.
Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvätten, hon strök och stärkte, men det var ändå inte detsamma som förr. Den lille drog henne ifrån sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han fick kläder, snygga, hela kläder, varma och starka. Men maten blef svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat så mycket och så sjukdomen…
När våren kom, — mannen hade nu legat i mer än ett år i grafven, — tog Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla »röda stugan», ett stycke från sjelfva gården. Herrn var kapten vid ett ryskt kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, äfvenledes kosack. Denne gick här på landet klädd i sin nationaldrägt, hade vida svarta sammetsbyxor, röd kattunsskjorta med bälte kring lifvet och höga stöflar med sporrar. På hufvudet bar han en sammetsmössa och det släta, i midten benade svarta håret hängde rakt och slätt ned öfver nacken. Hyn var brun, men under kinden brann det röda varma blodet. Han var tjugufyra år, smärt, liflig och använde hela sin dag till oförtrutet ifrigt arbete. Han skötte köket, kokade och stekte, gjorde rent och var med ett ord i en kokerskas ställe. Han höll det lilla otrefliga huset i den utmärktaste ordning, skurade det dagligen med sand och såplut, rengjorde kärlen i sanden utanför byggningen: han begrof dem, sotiga som de voro, in i sandhögen och rörde dem derinne häftigt, så att de med ens blefvo blankpolerade.
Kajsa betraktade med den största förvåning ryssens sätt att gå tillväga. Hon fann det först föga öfverensstämmande med hans värdighet som man, att så der syssla med pannor och fat, och att så uteslutande göra en vanlig tjenstflickas sysslor, men småningom insåg hon, att arbetet gjordes bättre och lättare af en karl. Hon beundrade hans händighet, hans arbetsförmåga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han sjöng vid sitt arbete, hans röst var vek, böjlig och hög. De vemodiga stroferna i början af hvarje visa lockade tårar i hennes ögon, liksom hon af de muntra, nästan vilda omqvädena vid slutet af hans sånger tvangs, nästan mot sin vilja, att göra några danssteg eller vagga på hufvudet i takt med rytmen.
På qvällen arbetade han i trädgården. Der var han lika outtröttlig. Han hade på en månad gjort underverk. Alla blommor växte, som om de glömt, att de stodo på finsk grund, i en omild, blåsig skärgårdsmark, och köksträdgårdsplantorna frodades hejdlöst. Han gödde jorden, vattnade, rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med undran, somliga af männen, isynnerhet de lataste, logo hånfulla löjen, då de sågo den unge kosackens ifver, och vände honom medlidsamt ryggen.
På lördagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller också vid torparbacken för att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos inspektorn i »stora byggningen» och roade sig då med att »kasta omkring» gungan eller att dansa, solo och parvis. »Store Jaska», den starkaste af brukskarlarne, han som eljes var så allvarsam, han var den vildaste solodansör på söndagarne, då han fått i sig ett halfstop bränvin eller så. Då knuffade han undan de andra, beredde sig plats på bergsplatån midt framför balkongen der herrskapet satt, och uppträdde med solodanser och monologer.
Han framträdde i sin kostym af skjorta och byxor, båda af oblekt linne. Skjortan var öppen i bröstet, och den ludna barmen syntes igenom. Byxorna voro knäppta ofvanpå helt löst, sammanhållna kring höfterna af den läderrem, vid hvilken knifven hängde blänkande och nyss slipad. På fötterna höga smorlädersstöflar. Hufvudet med det långa orediga håret var beklädt med en hög skinnmössa, påträdd bakifrån, så att hela det bleka, stora ansigtet med de utstående, vilda ögonen framträdde.