Men — det blef en rörelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett skratt.
I orkestern sträckte herrarne på halsarne … det var en oro, ett tissel och ett tassel.
Tenoren kände, hur hans runda kinder bleknade af förskräckelse och hur hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat bära honom. Hans tunga brände, hans hals sved som om man hade hållit på att strypa honom. Hvad var det? Hans första tanke flög till trikoterna, voro de uppspruckna … eller hvad? Och hvad skulle han göra, sjunga eller gå ut? Förtvinad, med hjertats slag nästan afstannade i ångestens qvalfulla ögonblick, såg han sig om efter räddning…
Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod fröken Sergejevna. Men hur hon såg ut! Drägten, ansigtet, allt. Han fick först lust att skratta, men så blef han ond och så skrämd, hon var visst galen.
Kjolarne hängde, den öfversta var uppviken på sidan och visade hennes underkläder … broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var alldeles i oordning, öppet i bröstet, och sammetsspensen knäppt på sned. De röda ullstrumporna! Och så håret! … slöjan föll till hälften öfver pannan, den röda flätan, som hängde ned på ryggen, var halft upplöst… Ansigtet, blekt, med röda sminkfläckar, uttryckte en så fullständig tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man släppt in denna galna menniska på scenen.
Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram för att hjelpa henne.
Men — när han tog i henne, for hon upp från sin dvala. Med ett ryck. Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals och skrattade, skrattade. Så såg hon upp, blef i ett ögonblick varse publiken framför dem, och ropade med hes, oklar stämma:
— Han vill, att jag skall bättra mig, jag! Bättra mig! Det är herrligt!
Bättra mig! Jo, han kan predika!
Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett väsen, man skrek på ridå, man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde för att få henne ut. Nu var han ond, han också. Hon hade förstört hans scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att hon var hans älskarinna. Och han kom ej lös. Han liksom hela publiken kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade sig om honom!
Ändtligen kom en handtlangare. De voro nu två. Men hon stretade emot. Hon hade fått i sitt hufvud, att de ville göra henne illa och att hon här var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. Äfven der ropade man allt ifrigare: »ridå, ridå»!