— Bryr jag mig om rykte, då jag har dig! — Hon omfamnade honom på nytt.
— Och jag, jag tänker icke på konventionela band och tråk och gnat och olycka, när jag har dig.
— Min hjertepojke!
— Min engel!
Nadja började berätta om fruarnes besök. Den unge mannens excentriska blickar voro fästade på henne med ett uttryck midt emellan melankoli och fanatism, han såg henne, men hörde henne icke. Han hade redan offrat så mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade försvunnit som en rök, hans arbetslust var borta, hans hälsa led. Hans lilla obetydliga förmögenhet kunde hon få, den var han skyldig henne som den ringaste återgäld — men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin själ, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!
De togo en droschka och åkte ut. Vårluften trängde stark och ljum genom de öppnade fönsterna. De superade på Petrowsk, men Carl längtade hem … till Nadja.
Sent på qvällen suto de åter i hennes lilla salong. Fönstren voro äfven här öppna, endast de skira gardinerna nedfälda. Månen sken in blek och fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gåfva, återspeglades rummets motsatta hörn så vackert. Der stod pianot, bordet med blomsterkorgen, Nadjas stora mörkröda fåtölj och dörren midt emot. Draperier i samma färg föllo ned och täckte till hälften ingången till sofrummet, tapetseradt och möbleradt i grönt.
Han drog henne sakta till spegeln. I det osäkra skenet stodo de der och betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon mörk och blossande. Han svärmisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon slöt sina ögon och lät sin leende mun kyssas. Och så, när det blef hennes tur, dolde hon hans ögon med sina händer och ledde honom som en magnetisör hvart hon ville. De mörkröda draperierna föllo slutligen ned för det rum, der St. Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig månen ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade glömt att stänka dem med vatten, och vatten behöfde de för att lefva. Carl hade tillbringat en hel förmiddag för att ordna dem riktigt smakfullt. Och han hade betalat så mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en hel månad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas små skratt ljödo ifrån det gröna rummet, dämpade af det tjocka förhänget, de förtonade och tystnade slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager trängde in genom rutorna.
Sakta lyftades gardinen vid dörren upp. Den unge ingeniören smög fram med stöflarne i handen. Hans ögon flammade, hans kinder voro blåröda. Han skyndade ut, kastade en slängkyss mot den åter tillslutna dörren och försvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och djupa. »Naturbarnet» drömde, tills solen var högt uppe.
* * * * *