55. I rätternas antal, tillredning och följd på hvarandra rättar man sig dels efter bruket i bekanta hus af god ton, dels efter ortens och landets sed öfverhufvud, dels ock med skäl efter årstid och helsa.
56. Man står icke förr upp från bordet, än de, hvilka det åligger, gifvit tecken att stiga upp. Vanligen gör värdinnan början.
XIII.
Förhållandet i sällskaper.
I sällskap äro allas ögon vända på oss. Man utsätter sig för hvarje dess medlems bedömande. Huru nödvändigt är derföre icke, att här uppträda och förhålla sig så, att man icke misshagar!
1. I den mån sällskapet, der man inträder, är förnämare, eller ringare, måste äfven vår drägt och vårt uppförande derefter afpassas. I förnäma sällskaper visar man sig, efter omständigheterna, präktigt klädd; mindre praktfullt, men dock med smak, i ringare. I de förra herrske mer högtidlighet och värdighet i våra miner; i de senare äro vi friare, meddelsammare, utan att dock någonsin förnärma anständighet och värdighet.
2. Man låte sällskapet icke länge vänta på sig. Man synes utan omständlighet, och aflägsnar sig, om sällskapet är mycket talrikt, utan att taga afsked. Man stör då icke ordningen; man sätter ingen i förlägenhet att särskildt gifva akt och helsa, och man besparar värdfolket onödan att tacka oss för vårt besök. Dock säger man helt oförmärkt åt en vän, att man går, i fall man skulle efterfrågas.
3. Åt fruntimren och ålderdomen tillerkännas ovilkorligt företräde, äfven om personerna äro oss underlägsna i rang och anseende.
4. När man presenterar två för hvarandra ännu obekanta personer, så nämnes först den ringares namn och sedermera göras den förnämare bekant med denne. I fråga om en person af hög rang uteblifver det sednare.