Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
Den lilla engeln slokar sina vingar,
Som om hon vandrat öfver lik och blod,
Som om hon varit ner i fängselhvalfven
Och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
Till kedjors rassel. Det var god ide!
(Högt), God morgon, fröken Stålarm!
(För sig). Sa' jag Blodarm!
SIGRID.
Hur mår du Daniel?
DANIEL HJORT.
Tackar, ganska bra,
Om blott jag undantar en ryslig dröm
I går på aftonqvisten.
SIGRID.
Tälj den då!
Du drömde kanske, att du såg ett altar,
Dit tyst en flicka kom och lade ner
Ett offer, och det offret det var hjertat.
Oroligt var det, ville icke hållas
På altaret, men himlens englar kommo
Och vaggade det in i sömn till slut
Och sade se'n till dig, som stod der när:
Väck ej det hjertat upp med dina suckar,
Låt det ha frid och ljus.
DANIEL HJORT.
En vacker dröm!
Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,
Jag drömde, att jag såg en blodig stupstock
Men det förstår ni ej och det kan vara
Det bästa, om det ej det sämsta vore,
Att ni en gång dock måste det förstå.