Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
Också till hjertat kunnat sprida sig.
Nu må vårt råd begynna.
OLOF KLAESSON.
Värre makter
Än missmod verkat det. — Om jag tror orätt,
(med en blick på Hjort).
Så visar detta bleka anlet galet.
STÅLARM.
Kamrater! Finnes någon ibland eder,
Som önskar öfvergå till hertigen,
Han fritt det säge, fritt det göra må;
Ty intet annat återstår för den,
Som blifver qvar, än att med ära falla.
(Tystnad).
Finns någon ibland er, som något har
Att hoppas på af hertigen och röstar
För underhandling?
FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
Non illo parcet
Tempore dextra reis.
STÅLARM.
Välan då, vänner;
Fast svikna i vår lit på Sigismund,
Fast öfvergifne af vårt eget folk,
Vi skola visa hertigen i döden,
Att än vår konung och hvarandra trogna
Vi till hans planer ropa enigt: nej!
Och när på tröskeln här de siste fallit
Och hertigen instörtar jublande
I dessa salar, blott en man, en fackla
Behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
Och i ruinerna af dessa hvalf
Vi honom och vårt nederlag begrafva —
Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. —