Tablå.
(Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
Nionde Scenen.
DANIEL HJORT.
Vid pelaren de nitat mig i kedjor
I slottets kruthvalf här. Jag måste dö
Med dem i samma död, jag måste se,
Hur facklan väcker upp förstörelsen,
Som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
Riksföreståndarn, folket, fosterlandet
Med undergång. O, afgrundsmakt af hån!
O, bristen kedjor, remnen hvalf af bäfvan
För den förbannelse, jag slungar ut
Mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
Du håller kedja! Lumpna, usla jern,
Du är mer stark, mer evig än min ande!
Ha, ha, ha, ha! — Hör, huru hvalfven skratta
Åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
Hölj efterverldens vanfrejd öfver mig,
Men rädda, rädda hertigen och folket!
— — — — — — — — — —
Ej svar, ej tröst! — Blott som ur annan verld
Kanonen doft igenom hvalfven suckar.
Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
Frid, frid!
(Faller i vanmakt mot pelaren).
Tionde Scenen.
DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM (med en brinnande fackla).
STÅLARM.
Här har du facklan. Redan man från borggår'n
Oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
Sjelf stormar fram. På borggår'n står han redan.
Så snart du hör i hvalfgången signalen,
Tänd an de der. Farväl!