Slog hon facklan ur min hand.
Signalen oss förrådde, hertigens
Soldater trängde in, jag minns ej mer.
OLOF KLAESSON.
Så har då allt mot oss sig sammansvurit!
Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
JOHAN FLEMING.
Såg henne du?
OLOF KLAESSON.
Det måste varit hon.
Jag såg i snöhvit drägt en hvit gestalt,
Der muren högst sig reser upp ur fjärden,
Så luftig som en dimma vandra fram.
På mörka lockar skeno gyllne smycken,
Tillsamman virade som till en krona.
Hon sjöng en sång till vågornas musik
Och gick som en sömngångerska så säker
På murens sista, silfverglänsta rand. —
Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
Hon var försvunnen, och när fram jag hann —
Blott stjernorna i vattnet dallrade — — —
JOHAN FLEMING.
O, måtte hon det varit! — Såg du ej?…
FÅNGVAKTAREN (vid ingången).