HERTIGEN.
En sällsam sägen har du mig förtäljt
Om honom och dock sannolik. Den väcker
Stolt fröjd uti min själ, på samma gång
Jag borde förebrå dig, att du så
Beräknande begagnat denne yngling.
SCHEEL.
Ers Nåde!
HERTIGEN.
Nog, jag vet hvad du vill säga.
Gif hit den ring, du emottog af honom
Och som jag fordom skall hans fader skänkt.
SCHEEL (ger Hertigen ringen).
Här är den.
HERTIGEN (emottager den).
Ja, jag känner den igen.
Allt tvifvel om hans sägens sanning flyr.
Hvad minnen väcker denna ring ej opp!
När den jag gaf, jag var ännu helt ung,
Och icke drömde då jag om den lott,
Jag var bestämd till. Djerfva tankar bodde
Dock redan då hos mig, varm kärlek till
Min faders stolta verk, vår svenska frihet,
Den friska plantan, knappt till knoppning hunnen;
Och ofta knöt jag maktlös vredes hand,
Då mina äldre bröders vankelmod
Och lejda prester och hersklysten adel
Det stora verket skakade till fall. —
Det kom min tid. Den kom som stormen kommer
Och såsom stormen skall jag rensa norden
Från allt det qvalm, som ligger i dess luft,
Från allt det grus, som samlats på dess jord.
Min segren är och den skall så begagnas,
Att ingen arm skall mer mig den bestrida.
Min domen är och den skall fällas så,
Att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.
Mitt Sverige är och kronan skall bli min,
Se'n jag med frid och välstånd landet krönt.
(Vändande sig till Scheel.)
Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen
Uppsatt anklagelsen och domen re'n?