OLOF KLAESSON.
Åh prat!
En flicka bär sin tro ej fram på fat;
Den gömmer hon — ja, bilden är fatal —
Som en rekryt sitt hopp att bli genral.
JOHAN FLEMING.
Förlåt den misstro emot dig jag närt!
OLOF KLAESSON.
Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit.
Ty som, näst hertigen, af allt på jorden
Jag hatar sorgen mest, så har jag sökt
Förnärmad vänskap vända bort i löje
Och skratta ut dig ur min glada själ.
Men som det orätt var, låt det bli glömdt!
Och nu — ett ord ej om hvad föregått;
Här har du gamla vännens hand tillbaka.
JOHAN FLEMING.
Jag tager den med hjertats tysta ånger,
Jag trycker den vid minnet af den stund,
Då, nyss till Finland kommen, första gängen
Jag till min faders grafvård gick och der
Dig knähöjd såg med kind af tårar stänkt.
Hvem kunde derpå känna glade Olof,
Hvarom i Warschau jag så mycket hört.
Vi derför länge språkade tillsamman
Och kände ej hvarandra alls igen,
Till dess du hastigt mig om halsen for
Och ropade mitt namn. Och det blef afton,
Förrän vi skildes åt och himlens stjernor
Bevittnade vår vänskaps varma ed.
OLOF KLAESSON.
Och troget ock skall denna eden hållas.
Snart komma storm och strid, då pröfvas den;
Då vet du, hvar du har en trofast vän.