DANIEL HJORT (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).
Jag kan ej säga som den store talarn:
"I skrift och tanke finns min fröjd och tillflykt;
Så gladt finns intet, som ej gladare
Blir genom dem; så sorgligt intet finns,
Som genom dem ej mindre sorgligt blir!"
Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.
När dig jag läser, gamle Linus, o,
Ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.
När jag på edra stora strider tänker,
Hur ringa synes mig ej denna strid!
När jag ert tappra, stolta folk beundrar,
Hvar ser ett sådant jag i denna tid?
När för min själ en Brutus, Marius stå,
Då faller bly tungt öfver mig mitt öde,
Och, fängslad här af tacksamhetens skuld,
Mig sjelf jag måst' besegra. O! att aldrig
Jag skådat denna bok i Wittenberg,
Att aldrig annat för min tanke kommit
Än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst,
På hvilken tiden, som en blodröd narr,
Nu rider karnaval. Bort, sköna bok!
Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,
Än den jag nyss citerat, vill jag svara:
I dröm ock kärlek finnes fröjd och tillflykt;
Så gladt finns intet, som ej gladare
Blir genom dem; så sorgligt intet finns,
Som genom dem ej mindre sorgligt blir. —
Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer
Uti mitt bröst, att der blir ljus och frid,
Slå upp din blick och hviska Sigrids namn!
Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek
Jag sett en engel blomma helig upp.
O! jag ej orätt läst i hennes blickar,
(tar fram ur boken en biljett).
De skygga, drömmande. J skrifna ord,
Åt henne yppen hvad jag ej kan säga.
(Gömmer biljetten vid Mariebilden).
Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
Jag lägger omärkt den. När hit hon kommer
Och ber sin bön, Guds moder bed för mig!
Man nalkas! det är hon och hennes far.
(Går ut genom högra sidodörren).
Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. SIGRID (med en krans af hvita rosor i handen.
De inkomma bakom pelarena från venster samtalande).
STÅLARM.
Min dotter! Redan alltför länge har
Trolofningen med Johan tyst du afböjt.
Det går ej längre an. Jag sjelf ju ser,
Hur dina kinders blommor blekna af.
Du älskar honom, hvarföre då längre?
SIGRID.
Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar
Än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
Ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer.
Till Warschau åter reser Johan Fleming.
Hvi vill du bort mig sända, att en främling
Vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig,
Min gode fader!